En dryg tredjedel spelad av SHL-hockeyn och efter 4–2 mot Färjestad – åttonde hemmasegern av nio möjliga – är Linköping HC tvåa.
Tvåa!
Det är ingenting som avgörs här och nu, men med sådana här insatser känns inte mörka november alls så mörk. Applåd för karaktären och styrkan att vinna matcher som förlorats under de senaste åren. Serieledaren var mestadels det bättre laget, men LHC hade en storspelande Marcus Högberg i målet och många som var beredda att dra på sig blåmärken. Att bara släppa in två mål mot sådant här motstånd är starkt jobbat.
Klass kan vara att spela bra, men också att ta chanserna när de dyker upp och hitta sätt att vinna – och i den här världen handlar det ofta om just det. En och en halv poäng i snitt per match låter till att börja med som ett vettigt mål att ta sikte på. Det skulle ge 78 pinnar och garantera slutspelshockey i vår.
Häftigt med utsåld arena för första gången på nästan ett år, även om det dröjde innan det piskades upp den där riktigt sköna och vibrerande stämningen. Dels för att det ganska länge var en match med mer böljande spel än heta känslor, dels för att det nog var ganska många som var på ishockey för första gången.
Ståplatspubliken gjorde sitt, men mer oväsen än så här borde kunna åstadkommas på med så mycket folk på plats.
Med Anthony Greco in i laget har gruppdynamiken förändrats och sånt är alltid lurigt. Filip Bystedt – som redan nästa år kan lira med San José i NHL – flyttades till en kedja med Taylor Leier och Vilmos Gallo och det är ju lätt att ta det som ett nedköp.
Det blev inte det.
Det blev precis tvärtom.
Bystedt har jag inte sett så här vass och med sådan pondus på hela hösten. I en annan omgivning fick supertalangen ta ett större ansvar och drog med sig både Gallo och Leier till starka insatser. Intensiva och jobbiga, men också kreativa framåt när tillfälle gavs.
En sak till:
Varje lag behöver ett hjärta, någon som visar vägen, som ger allt i alla lägen och som står upp för laget – en spelare som är ett med publiken och kan lyfta taket i arenan. Känslan är att LHC har ett flertal sådana just nu. Inte minst William Worge Kreü. Tillbaka efter några års exil i Oskarshamn har backen verkligen gjort avtryck och varit bättre än vad åtminstone jag hade trott.
Nästan varje gång det hettade till var 23-åringen inblandad. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det. Worge Kreü var en av många som spred energin som hela laget gick på.