Formstarka Rögle har – förutom en coronasläng även i Skåne – gått som tåget i SHL-hockeyn, nämns allt oftare som ett presumtivt guldgäng och gjorde mycket bra nu också.
Men det var förgäves.
"Jag minns inte senast ett lag gjort oss så frustrerade som Linköping gör nu", sa Simon Ryfors till C more efter två perioder och bättre betyg än så kan inte LHC få.
Det var en match som före det ofrivilliga sjukuppehållet garanterat hade förlorats elva gånger av tio, men plötsligt har hittats ett spel som gör att det faktiskt kan bli vinster även mot högklassigt motstånd som det här. Höstens höjdare i Saab arena?
You bet.
Det finns naturligtvis många förklaringar till lyftet, men jag hittar inga bättre ord för att tydliggöra skillnaden än självförtroende (som enbart kan fyllas på med framgång) och struktur. Med åtskilligt bättre koll och aggressivitet i egen zon bjuds det på färre chanser, det hittas vägar till bättre anfall med fler passningar i djupled än i sidled och det underlättar så klart enormt för målvakten Niklas Lundström att vara så bra som han fortsatt behöver vara för att det ska lyfta.
Det var mycket av det som visades upp mot Rögle som jag gillade.
Mer och bättre spel med pucken åt ena hållet, men när alla sliter livet ur sig och gör vad som krävs för att skydda det egna målet är det också utmärkt underhållning. Ett större mod och en ökad tro på att ”fasen, vi kan ju vinna”. Acceptans av det läge man befinner sig i. Den mentala kicken av att blicka uppåt i stället för nedåt. Det har jobbats hårt tidigare också, men senaste veckorna har det jobbats mer rätt. Som i tredje perioden nu när det faktiskt spelades klokt och säkert på ledning.
Det är inte längre bottenläge i tabellen och sakta men säkert har krisstämpeln börjat att suddas ut. Det gäller att hitta nya vägar att vinna. Kan vi inte vinna på det ena sättet får vi vinna på det andra. Eller tredje.
Nu inledde Rögle som en bulldozer på grönbete, körde över allt som kom i deras väg och satte stark press. Men hemmalaget stod upp och stod emot. Nu ska det inte ropas hej förrän du är över strecket (och inte då heller, när jag tänker efter) och LHC är absolut inte framme än.
Men helt klart på rätt väg.
Till sist 1: Många var bra, men backbjässarna Jonas Junland och Jonas Holös betydelse för det här laget kan verkligen inte underskattas.
Till sist 2: Måste jag säga att jag gillade hettan i matchen. Det är för ofta som det känns en smula mesigt. Nu var det stundtals skön hetta och gott om känsloyttringar. Mer sånt, om man får be.