Sitter och funderar på om jag ska gå till Linköping arena med dumstrut på. I ett obetänkt ögonblick före seriestart fick jag för mig att skriva att ”spelare och ledare i LFC får gärna använda det här emot mig. Det vore bara kul om de täppte igen truten på en tvivlande tyckare, men hur mycket jag än tittar på truppen så blir jag inte av med en fråga. Vem sjutton ska göra målen?”
Nu?
24 mål gjorda, allsvensk andraplats och seriefinal mot Rosengård.
Medaljstrid kändes inte alls omöjlig, men vinst i åtta av elva matcher…nej, glöm det. Det hade jag kunnat ta gift på eller till och med lovat att käka en hel burk rödbetssallad till frukost. Som tur var sa jag det inte till någon.
Idrott kan vara underbart oförutsägbar och det är bara att erkänna att jag hade fel. Överdriven negativism som lurat aningen aningslös reporter som den gången inte tänkte efter tillräckligt före? Förmodligen. Samtidigt ska det, om jag nu får försvara mig själv, påpekas att jag just före seriestart också skrev att danska succén Amalie Vangsgaard bara måste användas i anfallet.
Det stämde bättre.
Den tyngden framåt krävs med många offensiva lättviktare i övrigt. Men det är tydligt hur spelet har utvecklats med en tydligare idé och med en annan kreativitet och trygghet. Det där med självförtroende som vinster ger ska inte heller underskattas.
Med nyvunnen stabilitet har det som slutade med kryss då slutat med vinster nu. Det gäller att ta tre poäng även mot halvrisiga lag. Vill man vända på det kan man å andra sidan säga att LFC mött två av tre topptippade lag – och förlorat mot både Kristianstad och Häcken.
En sak känner jag mig ganska säker på efter alla år och all tid i och i närheten av svett- och linimentsdoftande omklädningsrum. Jag är rätt bra på att känna av hur lag mår och LFC har ett lag som mår bra just nu. Harmoni råder, det känns avspänt och med positiv energi.
Blir det Champions league 2023 vore det ett mycket stort steg i rätt riktning efter några tunga år och med en ekonomisk framtid med många frågetecken.
Nu väntar alltså guldtippade Rosengård och snacka om skönt läge. Allt att vinna och garanterat bra poängchans. Mot Häcken hade LFC bekymmer att hänga med när tempot drogs upp, men Rosengård är mindre flashigt och fartfyllt, men mer gediget och svårslaget.
Om inte vädergudarna är på sin sämsta sida vore det märkligt om det inte blev minst 2 000 åskådare.
Nej, jag tror inte att Nilla Fischer, Olga Ahtinen, Yuka Momiki & Co kommer att fira med guldhattar på i höst.
Men vad vet jag?
Jag har ju haft fel förr.