Kanske är jag ensam om en egenhet? Min syster menar det: ”Mattias, så där gör inte vuxna!” När jag tittar på ishockey sätter jag mig in i en enskild spelare så till den mildra grad att jag liksom känner mig som personen under skydden. Allt i matchen upplever jag utifrån hans perspektiv. Där han är – där är också jag. Det han gör – gör också jag.
När jag spelar/tittar så kan jag spänna underarmarna när min spelare måste få iväg ett snabbt handledsskott, eller så spänner jag bålen när jag ska ta emot en tackling. Jag vet inte om det kommer några läten från min mun när jag lever mig in i matchen så mycket, men jag är lite rädd för det. Någonstans finns det en obehaglig känsla om att jag låter när jag delar ut mina imaginära tacklingar eller när jag skjuter upp pucken i krysset. Den frågan har jag aldrig vågat ställa.
Den jag då är kan växla från match till match eller från byte till byte, under serielunken vill säga. I slutspelstider är jag endast – Daniel Rahimi. Ett alldeles eget kärnkraftverk av inre och yttre styrka. Inget bekommer mig. Det finns inte en psykning jag kan hånflina bort under mitt kolsvarta skägg. Det finns inte en tackling som rör mig i ryggen. Jag skiter i mjölksyra och fysisk smärta är nästintill mysigt. Mjuka förmågor som korta flippass och annat kreativt tjafs är under min värdighet. Hockey ska spelas med kraft och enbart kraft. Jag är inte nöjd förrän Wikegård blir rödblommig i ansiktet av upphetsning över mitt fysiska spel.
Min absoluta favoritstund är när jag står upp på högerkanten (eller pinchar som det heter på hockeyns eget fikonspråk) och bara kör in mina 100 kilo rakt in i köttet på motståndaren. Jag känner nästan att min kropp absorberas in i den andres. Och ja, här tror jag att det är risk för någon typ av ljud i soffan.
Jag vet inte varför styrka är så fascinerande för mig. Det kan bero på min egen ynkliga storlek och den frustration jag kände när mina 172 centimeter inte räckte till i närkamperna. Det kan vara en kompensation för alla gånger jag varit förbannad över att aldrig kunna gå på kraft utan alltid varit tvungen till list eller snabbhet. Möjligen kan jag beskylla min tornedalska uppväxt där styrka och duglighet var så starkt sammankopplat. Antingen orkade man jobba hårt eller så var man en lat odugling som gnällde.
Det jag vet det är att det snart är dags för match igen och då är vi redo – eller hur Daniel?
Mattias Nilimaa var under flera år en publikfavorit i LHC. Han har också spelat i HV71, Frölunda och Skellefteå.