För att svara på frågan hur Linköping HC mår kan man titta i tabellen och konstatera att det inte är något vidare.
Det är en del av sanningen, men inte den enda.
Samtidigt har intresset ökat och ekonomiskt är läget fortsatt gynnsamt.
Så på det sättet är det inget fel alls på måendet.
2–3 i hemmamötet med Frölunda var annars ännu en blytung smäll i jakten undan kval. Det var en lovande start (igen), men matchen tappades (igen) och kraften och kvaliteten räckte inte för att komma tillbaka när det en gång väl hade vänt (igen). Samtidigt fick Modo stryk (igen) och det var väl alltid något.
Totalt sett: en bra insats, men bra räcker inte alltid mot så här ännu bättre motstånd.
Med klubbdirektören Carl-Johan Stålhammar i spetsen har mycket gjorts rätt utanför isen under senaste året. Det är bara att titta på publiksiffrorna för att förstå det. Åskådarsiffrorna är det mest komplexa i verksamheten, där så många faktorer spelar in, men en sak är säker: utan fortsatt offensiv, utan fortsatt bearbetande av näringsliv och privatpersoner, hade det inte sett så här ut.
Det har sagts tidigare den här säsongen och det tål att sägas igen. Är det något som har varit bra så är det stödet och publiktillströmningen. För det är ju så att det är i nöden, när det behövs som mest, man ser vilka som är ens sanna vänner, som åker till Saab arena och som skriker sig hesa.
Där finns inget att klaga på alls.
Det är klart att intresset och temperaturen var högre under SM-finalerna när det begav sig, men utslaget, sett över en hel säsong, är det inte särskilt många gånger genom åren som vi upplevt något liknande.
Och detta trots att resultaten inte alls lever upp till förväntningarna.
Det mest anmärkningsvärda är inte att Roger Cedbro, som varit speaker sedan Hedenhös satt på läktaren, nu vid fem tillfällen under säsongen fått utbrista att det är ”lapp på luckan” i Saab arena.
Bara en gång på hela hösten och vintern har det varit under 6 000 åskådare, det var mot Malmö (5 885) i slutet av oktober.
Hela fjorton gånger har det varit 7 000 åskådare eller mer.
Det är imponerande siffror.
Men läget med patienten LHC är fortsatt allvarligt. Precis som mot Örebro häromsistens var det en utmärkt start, men för taskigt betalt och sedan både förlorad ledning och initiativ. Bottenrysaren går vidare, marginalerna krymper och nu bara sju matcher kvar för att ta de poäng som krävs.
Förlusten gjorde ont, men minst lika smärtsamt måste ha varit att Markus Ljungh tvingades utgå efter bentacklingen i första perioden.
LHC har inte råd att förlora vare sig matcher eller viktiga spelare.
Med Ljungh borta är det bara att fortsätta med Christoffer Ehn som center mellan Patrick Russell och Robin Kovacs.
När läget är som det är måste de vassaste offensiva äggen samlas i samma korg.