Hur kunde det gå så fel, LHC?

I morgon är det 20 år sedan LHC debuterade i högsta serien. Stångebrohallen, spelarentré genom en gigantisk mobiltelefon och förlust 0–3 mot Brynäs.

Det känns inte som igår. 20 år är lång tid.

Drömmar har fötts, drömmar har dött, drömmar har fötts igen – men vad kan LHC lära sig av sina två decennier i eliten?

Vad tog klubben till toppen, från division 2 i början av 1990-talet till dubbla SM-finaler 2007-2008, och vad orsakade dagens läge, där en restaurering modell större är enda vägen framåt?

Framgångsfaktorerna är lätta att peka ut:

* Ekonomin: Efter ackordsuppgörelsen 1991, och tvångsdegraderingen till division 2, vände allt för LHC som förening. Sedan såg vi tydligt under 90- och 00-talet vilken betydelse en stabil ekonomi har för sportslig framgång.

* Tränarna: Varje gång klubben satsat på en meriterad tränare har man fått en positiv effekt. Roger Melin och Janne Karlsson de tydligaste exemplen.

* Stjärnorna: När klubben satsat på stjärnspelare som man vet fungerar i svensk hockey har det så gott som alltid blivit bra. Mikael Håkanson, Mattias Weinhandl, Carl Söderberg, Niclas Hävelid och Niklas Persson några av exemplen.

Det har förstås funnits fler framgångsfaktorer, men dessa tre har enligt mig varit de mest avgörande. Lika avgörande som de varit för den positiva utvecklingen, lika avgörande har de varit för den negativa. Det är på grund av att LHC tummat på dessa framgångsfaktorer som det gått snett, som gjort att klubben den här hösten är ett av SHL:s ohetaste lag.

Framför allt är det ekonomin som misskötts. Efter många år med stabila resultat kom 2010-talet med flera år med mångmiljonförluster. Det egna kapitalet åts upp år för år och när restaureringen inleddes 2018 så var det bara 4-5 miljoner kvar. Inte mycket med tanke på att LHC de senaste 15 åren har omsatt 100-150 miljoner per år.

I Correns hockeybilaga, som ni får med tidningen idag, säger ordföranden Roger Ekström:

– För mig är det ofattbart hur en verksamhet som omsätter 150 miljoner år ut och år in ska vara precis på målsnöret. Ett företag hade absolut inte accepterat sådana siffror och det kan inte vi göra heller.

Det är goda nyheter för Linköpings HC att högste chefen inser att en ordnad ekonomi är grunden för att skapa en framgångsrik organisation.

Nyemissionen tidigare i år skapade en bra grund, nu är det egna kapitalet 11,3 miljoner, så rätt skött finns definitivt ekonomiska förutsättningar för ett ljusare 2020-tal för klubben.

Tittar vi på de andra framgångsfaktorerna, meriterade tränare och att värva etablerade SHL-stjärnor, så är nye tränaren Bert Robertsson ett frågetecken. Det är hans första uppdrag som huvudtränare, men visst, åtta år som assisterande i en så framgångsrik organisation som Skellefteå är meriterande.

Bland spelarna är Patrik Lundh en supervärvning. En spelare, som likt Mikael Håkanson, alltid gör sin omgivning bättre och som därför ska placeras bredvid skyttekungen Broc Little. Lundh har såklart lockats till Linköping med en rejäl lön och det är precis så jag tycker att klubben ska satsa sina största resurser. På spelare som visat att de fungerar i SHL.

Publiken då? Kommer den hitta till Saab Arena i vinter? Ja, jag tror att den charmoffensiv klubben inledde i fjol, och som gav ett lyft från bottennoteringarna 5 700 säsongerna 2016-2018 till 6 000, kommer fortsätta ge resultat.

Åskådarsiffrorna är det mest komplexa i LHC:s verksamhet, där så många faktorer spelar in, men en sak är säker: Utan charmoffensiven, utan fortsatt bearbetande av näringsliv och privatpersoner, hade publiksiffrorna fortsatt sjunka.

LHC har som mål att nå SM-final inom tre år.

För tio år sedan hade det varit ett rimligt mål, idag är det skyhögt.

I kväll, borta mot Djurgården på Hovet, tas de första stegen på vägen tillbaka.