Jag hade tänkt att börja den här krönikan med att be om ursäkt för att jag farit med osanning eller åtminstone inkommit med för lågt ställda förhoppningar. Jag trodde inte att detta LFC redan nu skulle ha kommit så här långt. Jag trodde verkligen att det skulle bli problem med målskyttet och därmed att vinna.
Nu var det faktiskt just så, gott om chanser var det ont om, nu blev det ett steg tillbaka efter den oväntat vassa starten – men det är trots allt tydligt att det har tagits steg framåt.
Ska intresset öka under säsongen, vilket inte minst ekonomiskt är ett måste, krävs att LFC hänger med i toppen och har slagläge på något bra. Det får inte bli som i fjol när allt efter en lovande start liksom bara planade ut till ingenting.
Sen ska jag också vara så oödmjuk att jag ger mig själv en klapp på axeln. Jag skrev att det rent av var nödvändigt att spela med Amalie Vangsgaard i anfallet för att få mer tyngd framåt och fem mål senare får man ju säga att det var rätt.
Jag tokgillar danskans hårda jobb, aggressivitet och att hon inte bangar för att smälla på när tillfälle ges. Lite som en gammaldags brittisk powerforward på leriga Tipsextraplaner. Det skulle inte förvåna om hon blir nästa LFC-export till en större liga i Europa.
På grund av sjukdom i slutet av förra veckan var nu Nilla Fischer bänkad och det märktes. Inte så mycket för att veteranen saknades så vansinnigt mycket i backlinjen utan för att det innebar att Saori Takarada inte fick vara kvar på mittfältet. Det blir ett annat lugn och ett annat spel med dubbelt japanskt där.