Himlen brann över Rennes och det kändes som om vi befann oss i en vedeldad bastu. Det var en het VM-sommar på fransk mark och bland det häftigaste vi fick uppleva var när Stina Blackstenius & Co sa Auf Wiedersehen till de tyska spöken som vi tjatat om till förbannelse.
Nu var det samma lag som möttes i Algarve cup, en hel del spelare som var med både nu och då, men. . . ja, där upphör likheterna.
Det är långt kvar till OS i Tokyo och det är nog Peter Gerhardsson, svenske förbundskaptenen, tacksam över. Det såg ut ungefär som man kan förvänta sig så här i början av mars. Jag gillade det svenska presspelet och när Kosovare Asllani till slut hittade in i matchen och inte slog bort så många passningar var det mycket som blev bättre.
Asllani blir den offensiva motorn att lita på även framöver.
Det kan vi slå fast redan nu.
Man kan säga att Sofia Jakobsson borde ha haft straff (det är svårt att säga något annat), men utöver det skapades ärligt talat inte många blågula chanser. Tillfällen saknades inte, men den individuella skickligheten svek. Inte minst passningsspelet. Tyskland prickade både stolpe och ribba, hade före paus bud på mer och 1–0 var inte alls oförtjänt.
Jonna Andersson fick mycket beröm av SVT-experten Marcus Johannesson och jag håller med. Mjölbytjejen och LFC-bekantingen har fått allt större förtroende i Chelsea och det märks. Tryggare och mer självklar i spelet.
En sak till:
Inte så ofta som man nu för tiden ser en match och från läktarplats får höra "Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör" och "Heja Sverige och gå på, nästa mål vi väntar på".
Klassiker.