Niklas Persson fortsätter som general manager i LHC och det är bra. Som Sporten avslöjade häromdagen ska han dessutom få hjälp och det är ännu bättre. Jag tror att det behövs och att Västerviks sportchef Emil Georgsson blir alldeles utmärkt på posten. Om det nu blir han.
Även om det är mycket som blivit bättre den här säsongen så finns det alltid utrymme för förbättring. Exempelvis kan scoutingen vässas till ytterligare. I LHC och i många andra klubbar.
Nu har Persson haft ovanligt hög träffprocent på sina nyförvärv, men Brian Gibbons lyckades inte alls innan han blev skadad. Ben Maxwell har blivit bättre, men borde kunna mer. Oula Palve lyfte inte förrän han flyttade till Gävle. Niko Ojamäki gjorde lika många mål på två matcher i Ryssland som på en säsong här. Filip Berglund, Petteri Nikkilä och Mikael Frycklund lyckades inte alls. För att inte tala om Jussi Rynnäs.
Det är några exempel från de senaste åren.
Det går naturligtvis inte att lyckas med alla, men det gäller att lyckas med så många som bara är möjligt och är det något som ovannämnde Georgsson har imponerat med så är det just det. 17 spelare försvann, sportchefen hittade fynd både här och där (inte minst i Nordamerika) och lilla Västervik hänger fortsatt med på övre halvan i allsvenskan.
Jag inbillar mig att Niklas Persson själv önskat avlastning, för även om det är ett spännande och intressant jobb så är det utsatt och slitsamt. Dygnet runt året runt och nästan aldrig med avstängd telefon.
Ju fler spelare som du kan/hinner se spela, träffa och lära känna på plats – desto större chans att det blir bra. Det är ingen tillfällighet att LHC den här säsongen lyckats så väl med spelare som de redan hade koll på och som i många fall till och med varit i klubben tidigare.
Det är fortfarande fem segrar till eller nåt som krävs, men med fortsatta insatser som den mot Växjö (4–1) är det ingen som ens behöver fundera på om LHC ska bli indraget i någon bottenstrid. Då väntar snart SHL-slutspelshockey (inför 500 åskådare?) i Saab arena för första gången på flera år.
Som kollega Mildaeus skrev i vår jobbchatt direkt efter slutsignalen:
"Förbannat bra bortamatch".
Exakt så var det.
Förbannat bra.
Inte alltid flashigt, men stabilt och kontrollerat, nästan hela tiden i rätt försvarspositioner och kreativt framåt när möjligheterna dök upp. Mantrat "först bakåt, sedan framåt" har gjort att LHC gett sig chansen att vinna varje gång. Då kommer också segrarna. Även på bortaplan. Bara två insläppta mål mot Rögle och Växjö under ordinarie tid.
Det är starka papper. Det är rent av slutspelsklass.
Det är mycket kvar och vi ska inte ta något för givet, men en sak vet vi. LHC är inte framme än, men på rätt väg. Några vinster till och det behöver inte blickas nedåt längre.
Bara uppåt.