Under åren som gått har jag träffat väldigt många olika människor som brinner för olika sporter. Alla tycker såklart att deras sport är viktigast i den här staden och kämpar för att de ska få så bra förutsättningar som möjligt. Det är imponerande att se alla dessa drivna krafter och det har också varit roligt att se så många yngre eldsjälar som är redo att ta över spaden efter den äldre generationen.
Men.
Det går inte att bortse ifrån hur dåliga förutsättningar det finns för idrotten i en så pass stor stad som Linköping. Vilka trådar man än drar i när det kommer till frågan om hallbyggen kommer alltid Ostlänken upp som en anledning till att planerade nybyggen försenas eller inte blir av. Det är otroligt hur mycket ett projekt som ligger så långt fram i tiden kan få bli någon slags rimlig anledning till att folkhälsan och idrotten ska dras ner i botten. Samtidigt var hallbristen ett faktum redan för 15 år sedan, vad var anledningen till att det inte byggdes något då?
Jag minns tillbaka till hur vi i Linköping Kentys F95-lag vann DM i futsal och skulle spela SM-slutspel. Såklart ville vi kunna åka till Nyköping och ge de riktiga futsallagen en match – trots att vi egentligen var ett fotbollslag och inget annat. Men halltiderna var uppbokade av handbollen och innebandyn. Vi fick ta de supersena tiderna som ibland fanns tillgängliga eller i bästa fall sno åt oss en lite tidigare tid om det kom in några sena avbokningar. Potentialen i vårt lag fanns där. Men vi fick alldeles för lite futsalträning för att ens vara i närheten av att ta oss vidare i ett SM-slutspel.
Sedan dess har inte någon större förändring skett. Några nya idrottshallar och anläggningar har byggts. Men utbudet är fortsatt minimalt i förhållande till efterfrågan.
Linköping innebandy är en av föreningarna som tryckt på i frågan om en hall som är anpassad för att kunna ha större event med en större publikkapacitet. Och att ha en hall för att kunna ta emot publik och skapa bra inramningar är viktigt för att ungdomarna ska ha något att se upp till. Genom fler fullstora hallar, i kombination med en eventhall, skulle även förutsättningar för att arrangera cuper inom diverse sporter bli bättre.
Visst är fullstora hallar viktigt. Men det som har gjort mest ont i mig att se under dessa åren är alla sporter som knappt ens har möjlighet att bedriva sina verksamheter överhuvudtaget. Judon är nedtryckt i en källarlokal i Kannanhuset där just Ostlänken ligger som ett orosmoln över dem på grund av den detaljplan som finns för bygget av järnvägen. De har inte en godkänd hall för att få anordna tävlingar – och har därför inte heller arrangerat några de senaste åren. Truppgymnastiken har heller ingen hall som är godkänd för träning eller tävling på elitnivå, vilket nu ställer till det för ungdomarna som tar klivet upp i klasserna. Överklagandet av bygget av Vasahallen resulterar i att den är klar för sent för deras satsning. Fäktningen har i sin tur en liten hall på T1 som inte heller är anpassad för deras sport.
Om eller när det byggs en större idrottsanläggning i Linköping är det viktigt att inte glömma dessa sporter. De kämpar och sliter i det tysta med förutsättningar som är under all kritik.
Hur kunde vi hamna här?
Det pratas om att generationerna som växer upp nu är mer inaktiva än någonsin. Men hur lätt är det att bygga upp ett hälsosamt och aktivt liv när förutsättningarna bara blir sämre och sämre för föreningslivet?
Med den drivkraften som finns skulle Linköping kunna bli ett Mecka för större idrottsevenemang både på bredd- och elitnivå. Det skulle även kunna ge näringslivet ett stort uppsving med handel, restaurangbesök och hotellövernattningar som kommer som ett resultat av det hela.
Jag skulle velat ha en fin slutkläm på den här krönikan med att jag ser någon slags ljuspunkt. Men när det gäller hallbristen har jag svårt att se någon förbättring i närtid. Däremot så vill jag lyfta fram alla ideella krafter som pusslar, sliter, kämpar och hittar kreativa lösningar som gör att bollen ändå fortsatt är i rullning. Fortsätt kämpa. Fortsätt tjata om hallbyggen. Fortsätt.
Till slut kommer det lossna. Glöm inte bort att det är ni som banar vägen för generationerna som växer upp nu. Det kan bara bli bättre.
Det var allt för mig. På återseende.