Nästan på dagen en månad till seriestart i SHL-hockeyn och det har på många sätt varit en omtumlande vår och sommar. Samtidigt som världsläget är som det är, samtidigt som ett virus gör att risken är uppenbar för spel utan publik och samtidigt som det pratas om att stå på ruinens brant är det på många sätt som vanligt och fortsatt fart på transfermarknaden.
Vi har sett det i fotbollsallsvenskan som pågår för fullt och vi ser det i uppladdningen inför SHL.
Jag får inte riktigt ihop hur så många klubbar vågar spänna musklerna. Svaret måste vara att det kostar att göra det, men att det kan kosta ännu mer att inte göra det. Luleå kalkylerar med ett underskott på uppemot 30 miljoner om det inte blir publik, HV budgeterar med nästan 20 miljoner minus och jag vet att LHC resonerar på ungefär samma sätt.
Men spelare värvas (låt vara till i många fall coronarabatterade priser) som om läktarna vore allt annat än tomma. I tider som dessa hade det annars varit naturligt om fler valt att ligga lägre. Men egentligen är det bara Djurgården som tydligt har gjort det. Ansvarsfullt och klokt? Så kan man se det. Defensivt och naivt? Finns säkert en och annan som tycker det också.
För nog känns det som om de allra flesta lag ser bättre ut än i fjol och vare sig har råd med dyrbara missar eller att för länge sitta fast i coronavirusets klor. Man säger alltid att det ser jämnare ut än någonsin tidigare, men det var ett tag sen det kändes så tydligt. Linköping HC siktar på topp sex, och ska så göra, men det väntar ett jäkla race för att ta sig dit. Eller ens för att nå slutspel.
Tittar du på trupperna kan du konstatera att HV, Frölunda, Örebro, Växjö, Brynäs, Leksand och Oskarshamn ser vassare ut än förra vintern. Och topp fyra – Luleå, Färjestad, Rögle och Skellefteå – kör vidare med ungefär oförminskad styrka. Allt detta när ingen vet vad för säsong som väntar eller om den ens kommer att spelas klart.
Kul? Visst. Men vågat.
När Leksand häromdagen gjorde klart med stjärncentern Peter Cehlarik möjliggjordes värvningen av att supportrar swishat pengar. Även i svåra tider finns en orubblig lojalitet hos alla dem som älskar sin klubb. Det är på sitt sätt rörande, men knappast en framkomlig väg på sikt.
Skulle det bli många omgångar utan åskådare – det kan knappast finnas någon som tror att det blir som vanligt – så utgår jag från att det startas förhandlingar om sänkta spelarlöner. Utan betalande publik kan aldrig klubbarna betala ut samma höga löner, så arbetsgivaralliansen (SHL) och Unionen (spelarfacket Sico) kan räkna med en eller annan förhandlingsrunda under hösten.
Och vem vet?
Den här situationen kan kanske utnyttjas till en del välkomna reformer.