Ante Karlsson delar ut instruktioner.
Ungefär samtidigt som det var nedsläpp mellan Tre Kronor och Finland i nya Globen åkte jag till LHC-träningen i Saab arena.
Jag antar att det säger någonting om någonting.
Ja, intresset för den rysarlika avslutningen av SHL-hockeyn är stort. Nej, jag kan omöjligen gå igång på en landslagsturnering utan betydelse.
Låt oss återkomma till det.
Nu sitter jag och ser hur Linköping HC tränar igen efter några dagars, antar jag, välbehövlig ledighet inför en månad, fyra veckor och tolv matcher som på ett eller annat sätt kommer att påverka klubbens framtid.
Det är upploppet kvar, när det gäller att hitta sätt att förlora har testats vartenda ett…och ja, SHL-platsen hänger på en tråd som blivit allt skörare. Stark form och ett antal vinster på raken kan å andra sidan ge ett rejält lyft i tabellen. Slutspelet börjar mot toppjagande Luleå på tisdag.
Det är lika bra att se det så.
Med en dåres envishet hävdar jag ju att det mer än något annat handlar om att för många spelare har underpresterat. De har satt laget i skiten och då är det deras ansvar att ta det därifrån också.
Bortamatcher mot Luleå och Brynäs och hemmamöte med Leksand blir en tuff vecka att börja med. LHC har 50 poäng nu och utan att ha gett mig på några avancerade matematiska AI-uträkningar känns det inte ens säkert att 15 till räcker för att ta sig över strecket.
Några saker borde oroa fansen.
Kvartetten Linus Hultström, Robin Kovacs, Markus Ljungh och Ty Rattie är alla topp 20 i poängligan. På slutet har det inte varit något fel på inställning och offervilja. I power play är det bara HV (!) som är bättre.
Ändå har LHC fastnat i botten. Ändå har det fortsatt att förloras.
Vad säger det om läget? Är inte laget bättre? Räcker inte spelet till mer?
Oavsett vad är det definitivt slut på ursäkter.
Jesper Myrenberg måste en gång för alla bevisa att han är en förstamålvakt att lita på i SHL. Rasmus Rissanen att han är den försvarsgeneral han värvats för att vara. Oscar Fantenberg att han kan hålla sig frisk och leda laget som kapten. Nick Shore att han få upp farten och vara mer delaktig. Broc Little att han kan trotsa smärtan och oftare göra det han har gjort tidigare.
Det är några exempel och det finns fler.
Det är många spelare som måste lyfta sig för att LHC ska lyfta i SHL-tabellen. På tisdagen väntar omstart i Luleå.
Utöver sjuke Rissanen samt Christoffer Ehn och Eddie Genborg på landslagsuppdrag tränade alla på söndagen och det är en bra start. Skador kan alltid ställa till det och så här års vara rent av förödande.
Om en knapp vecka stänger transferfönstret och ytterligare något tillskott hade inte skadat. Gärna en ansvarstagande tvåvägsforward, som också kan bidra framåt. Om han nu finns på marknaden behöver Peter Jakobsson och Tony Mårtensson få honom hit.
Deppigt för Max Friberg och Tre Kronor.
Allt var inte bättre förr. Absolut inte. Ni vet när det fanns en fotbollsmatch från övriga världen att titta på varje vecka, när Ingvar Oldsberg var med i alla tv-program, när ingen hört talas om vare sig twitter eller podcasts och när Mats Waltin, Håkan Södergren och Jonas Bergqvist alltid spelade i Tre Kronor.
Då var då.
Nu är nu.
Man kan tycka att det är trist, men när det inte är VM, OS och möjligen Four Nations har landslaget spelat ut sin roll. Tycker jag. Det absolut viktigaste för alla med LHC-sympatier den här helgen var att Christoffer Ehn inte drog på sig några skavanker.
Bara en sån sak som att förbundskaptenen inte ens kunde stå i båset. Samtidigt som det spelas landslagsturnering på hemmaplan – inför väldigt mycket publik, det ska sägas – har Sam Hallam flugit till Nordamerika för att förbereda andra uppdrag.
Säger väl något.
Det också.
Hur det gick för Tre Kronor mot Finland?
1–4 – och tredje förlusten i rad.