Sträck på er alla ni som tillbringade den här lördagseftermiddagen i Saab arena. Det var säsongsbästa på läktarna (7 298) och passande nog bjöds också på underhållning som innehöll det mesta.
Det går förstås inte att det alltid ska vara sådant här drag, men tänk om det oftare var det.
På isen och på läktarna.
Då skulle en hel del se annorlunda ut.
En gång för alla är det ju så att det där väldigt ofta hänger ihop.
Det blev 5–3 mot Färjestad efter en match med höghastighetshockey, chanser åt båda håll, heta dueller och oväntade vändningar. Till och med en försvarsgillare som undertecknad kan gilla när det ser ut så här då och då med så mycket gas och lite broms.
Känslan var att ett självförtroendefyllt Färjestad vunnit den mentala kampen när LHC-kaptenen Niklas Persson blev liggande kvar på isen efter en tackling som tog olyckligt – och strax senare både gjort 2–3 och 3–3.
Men LHC visade moral, kom tillbaka och avgjorde med två sena mål.
Välförtjänt?
Jodå.
Fast det kunde i stort sett ha slutat hur som helst.
Jonas Gustavsson släppte ett skott förbi sig som han borde ha klarat, men var annars monsterbra i målet och passningen till 1–0-målet hade Magnus Johansson varit stolt över. Framåt var det många som släppte loss och var bra. Tre poäng av Derek Roy, mål av Jimmy Andersson för tredje matchen i rad.
För att nu nämna några.
Efter LHC-genrepet mot HV för nästan på dagen tre månader sedan skrev jag en krönika med ett antal frågor som jag själv försökte att svara på (kan vara kul att få de svar man vill ibland). På vad som talade emot LHC under säsongen uttryckte jag det så här:
”Nog finns frågetecken. Har gubbarna nödvändig fart? Många spelskickliga forwards, men utpräglade målskyttar? Broc Little avgjorde många matcher i grundserien och nu måste produktionen spridas på fler. För balansens skull kan jag sakna en större backtuffing, ungefär som när Frölunda för några år sedan plockade in Oliver Lauridsen och tog guld.”
Nu är halva serien spelad, tomten kommer snart på besök och. . . ja, rätt många av frågetecknen finns kvar. Eller vad säger ni?
Inte minst har det länge känts som att det saknats en tung defensivback, inte minst för tyngre trafik i slutspelstider, och en sak vet vi: Almen Bibic kommer inte att ta skit från någon. Han kommer att upp även här. Nu gäller bara att hålla sig på rätt sida gränsen och inte för ofta hamna i fel bås.
Med Bibic på isen får motståndarna se upp och få ondare om de kommer på tanken att närma sig Gustavsson i målet. Det är ett tufft jobb, men någon behöver göra det.
LHC har inte haft den spelaren sedan Daniel Rahimi försvann och även om det må låta cyniskt ska man inte underskatta den mentala betydelsen av sånt. Så det är helt rätt typ att värva. Om det är helt rätt spelare att värva? Det återstår att se. Där finns en del att bevisa. Han har inte platsat i Rögle på slutet och det finns så klart en anledning till det. Nu får han chansen att i Linköping visa att det var fel och gå från botten till top. . . eller åtminstone övre halvan.
Klas Östman & Co i LHC-ledningen har utvecklat unga försvarare tidigare – en av dem avgjorde för Chicago i NHL i natt – och får nu som uppgift att göra detsamma med Bibic. Inställningen och det fysiska spelet har han, men han behöver bli rörligare och tryggare. Och inte minst: att värdera när det ska smällas på eller inte.
Nu ges han en dryg matchfri vecka för att hitta in i en ny roll och ett nytt att sätt att spela i ett bättre lag.
Det är bra.
Och med några fräna tacklingar i troliga debuten mot Frölunda kan han bli publikfavorit direkt.
Är det något jag gillar med bröderna Bibic så är det att de väcker känslor, sticker ut, både på isen och utanför, och det är absolut inte fel. Mer känslor och profiler åt folket. Inte minst åt hockeyfolket i Linköping, där inte alls lika många i klubben tar plats och syns lika mycket som förr.
Som sagt:
7 298 åskådare var höstens bästa siffra i Linköping och visade än en gång att lördagar är bra publikdagar.
Synd att inte LHC spelar fler lördagsmatcher på hemmais än så här.