Att det är ett lag med litervis av talang råder det inget tvivel om. Backsidan är ruskigt fin med Dahlin i spetsen, ackompanjerad av förträfflige Timothy Liljegren och Erik Brännström. Lägg därtill genomsolide Jesper Sellgren och bläckfisken Jakob Moverare så har du en fin bas att stå på. Filip Gustavsson i målet har visat sig hålla måttet och hans norrländska lugn imponerar.
Framåt då? Jo, det är den fina balansen (och Tomas Monténs utsökta coaching) som tagit laget hit.
I Elias Pettersson, Alexander Nylander och till viss del kanske Fabian Zetterlund har vi skicklighet. Tungan-på-vågen-spelarna, PP-specialisterna som låser upp knutar. Jag njuter av att se Alexander Nylander spela. Det ser nästan provocerande nonchalant ut. Som om han vore sju år och lattjade med en stoppad innebandyboll med storebror William på bakgården i New York.
Nästa byggsten: loken. Lias Andersson är en center av den gamla skolan. Rotad, ödmjuk, tjurig, halvgrisig, skicklig och klok. Två händer på klubban och blicken upp. Seniorerfarenheten är slående och han är en utmärkt kapten. Jag placerar Axel Jonsson Fjällby och Oskar Steen här också. Spelare som driver laget framåt genom sitt sätt att vara och spela.
Yrväder behövs också. Isac Lundeström, Tim Söderlund, Marcus Davidsson och Glenn Gustafsson har köpt sina arbetsuppgifter och utfört de med bravur. Ytterst nödvändigt för ett framgångsrikt lag.
Det märks att Tomas Montén och hans stab varit noggranna i trupputtagningen och sett till att få med rätt spelartyper och rätt människor. Så långt bra. Men saker förändras under en turnering. Spelare får toppar, dalar, skador och sjukdomar. Just där har Montén varit vass: han har fördelat istiden, tagit obekväma beslut, vågat skifta i power-play. Helt enkelt gjort sitt för att laget ska ha möjlighet att vinna.
Men. Det och den jag imponeras mest av är Rasmus Dahlin. Såklart. Inte för hans små riktningsförändringar, den konstant scannande blicken eller de långa dragningarna. Utan för sättet han har tagit sig an den här turneringen. Killen kommer från Lidköping, är 17 år, finnig och valpig. Han målas upp som den solklara draftettan i sommar och hela hockeyvärldens ögon granskar allt han gör. Precis allt. Det verkar inte bekomma honom. Jag hade inte klandrat honom om han trillat i ut-och-spela-flashigt-visa-alla-vilken-chef-jag-är-fällan. Det är lätt att göra. Istället städade han av den initiala mediastormen innan turneringen, har svarat sakligt och fokuserat på medias frågor under turneringen – och spelat enkelt. Visat att han kan hantera den press han, faktiskt, har på sig. Låtit spelet tala, helt sonika. Det, mer än något annat, hade jag gått i spinn över om jag var en NHL-scout med förhoppning om att tinga Dahlin i sommar.
En final mot Kanada i natt. Vi vet hur det kommer att se ut: buffliga kanadensare med svansföring i jumbotronhöjd kommer att hugga, kasta sig, klaga på domarna, skjuta på allt och vara jäkligt, jäkligt bra. Jag fullkomligt älskar det kanadensiska sättet att genomföra en match. Ska Sverige ta guldet måste allting stämma. Man måste få power play i rätt tid, studsarna med sig och komma ihåg varför man tagit sig till finalen. Ett solitt kollektiv kryddat med spets och en faluröd svensk tuffhet.