Fredrik Emvall lämnar Linköping HC och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jo, att det sker så fort säsongen är över hade jag inte trott, men med nye basen Roger Ekström har kraven ökat och förändringens vindar blåser med oförminskad styrka. Inte många av dem som Christer Mård tillsatte på ledande poster är längre kvar.
I Fredrik Emvalls fall är det resultaten på isen som avgör hur han lyckas på kontoret. Han tillträdde jobbet hösten 2014 och har sedan dess på allvar varit med och byggt fyra lag.
Facit:
Tre raka kvartsfinaler och nu på väg mot en säsong som ingen vet var den slutar.
Det är inte bra nog.
För tillfället svajar hockeyskeppet värre än en gammal Englandsbåt på väg från Göteborg till Harwich och naturligtvis har general managern ett stort ansvar för det. Det är han som har byggt laget. Detsamma gäller Tommy Jonsson (och för all del även Klas Östman och Johan Åkerman) som tränat laget. Men just nu är det mer än något annat spelarna som måste rädda sina och föreningens ansikten. Att Emvall snart slutar påverkar inte hur det går mot Luleå på torsdag.
Nu hävdar jag ju också bestämt att den allra största förklaringen till de försämrade resultaten är att LHC förlorat sitt ekonomiska läge i Sverigetoppen. Det kan knappast Fredrik Emvall lastas för. Men min bestämda känsla är också att det tappats mark när det gäller scouting och dragningskraft i jakten på spelare. Det är något som måste åtgärdas, vilket också Roger Ekström var tydlig med när vi pratade länge i somras.
Då sa han:
”Vi måste komma närmare spelarna som vi vill ha. Närmare agenterna. Antingen lyckas vi styra upp det eller också måste det till större förändringar. Vi har inte råd att hamna efter där igen.”
När inte laget vinner tillräckligt landar det på managerns bord. Görs en dålig värvning ska han ha kritik för det. Görs för många misstag går inte att blunda för att kan vara systemfel. I rekrytering, coachning, taktik eller vad det nu kan vara.
Det måste analyseras.
Sportchefsjobbet är spännande och intressant, men också utsatt och slitsamt. Dygnet runt året runt och nästan aldrig med avstängd telefon. Det är bara att kolla på hur många som har kommit och gått under de senaste åren.
Fredrik Emvall har funnits med under rätt stora delar av mitt yrkesliv. Som spelare (jag kommer aldrig glömma när han kom av isen efter VM-guldet i Riga och såg så där yrvaket lycklig ut) och som ledare under ett antal år. Vi har absolut inte alltid varit överens och han har inte alltid gillat det jag skrivit. Det är så det måste vara. Men det senaste året är känslan att han har slappnat av, sett gladare ut och jag upplever att vi fått en allt bättre kontakt.
Niklas Persson tar över och är det något som supportrarna vill se så är det att han brinner. Oavsett vem som gör vad behöver klubben hitta tillbaka till nyfikenheten och till de nya idéerna.
Det är mycket roligare att vara i framkant än någon annanstans.
En sak till: jag har den senaste tiden medvetet valt att hålla mig borta från sociala LHC-medier, men har förstått att inte minst Fredrik Emvall där har fått utstå en massa skit där ett antal högljudda och inskränkta människor spyr ur sig en massa galla på diverse forum.
Det kallas näthat och är lika jävligt som det låter.
Jag vill inte ens veta var det kommer ifrån.