Jonas Junland håller tal i Saab arena.
Solen sken i Karlstad. Jonas Junland kisade lätt, blickade ut över Klarälven och sa med ett snett leende:
– Hm, vad tror du? Tror du att de kommer att riva sönder den här sidan i tidningen?
Efter en säsong i USA hade han flyttat hem till Sverige, men inte till Linköping utan till Färjestad och det blev ett jäkla liv bland LHC-fansen. Det är nästan femton år sen nu och…ja, tiderna förändras.
Ny hyllades stadens son med det ofta väldiga skägget före matchen mot Frölunda (2–3) och det var personligt, känslosamt och kärleksfullt i en nästan fullsatt arena.
Så välförtjänt.
Jag har alltid gillat honom.
Minns att jag också förundrades av Jonas Junlands val den där gången. Men han tog det beslut som kändes bäst för sin egen utveckling och med tanke på att det slutade med guldjubel går knappast att påstå att han valde fel. Linköpingskillen hittade tillbaka till moderklubben och känns definitivt mer LHC än väldigt många andra.
Även om det var uttryck för någon slags hatkärlek kan jag tycka att han för ofta fick för mycket skit när kroppen smärtade under sista tiden på isen.
Junlands hjärta bultar intensivt för klubben. Har alltid gjort och kommer säkerligen alltid att göra. En profil som gått sin egen väg, som alltid är öppen att säga vad han tycker och tänker och som sticker ut i en tid när idrotten (och ishockeyn) blivit alltmer likriktad. Jag var tvungen att kolla har han själv uttryckte det i en Corren-intervju för några år sedan:
”Många idrottare är väldigt gråa och tråkiga och hasplar ur sig de vanliga flosklerna. Vi har ett ansvar att vara öppna, ärliga, säga sanningen och förmedla känslorna. Profiler är viktiga, men ett utdöende släkte.”
Tyvärr har han ju rätt.
Kolla i SHL nu.
Att Frölundatränaren Roger Rönnberg är den största profilen är inget bra betyg till alla spelare.
Det får så klart inte gå inflation i den här typen av hyllningar och uppvaktningar. Men de behövs. Ge plats för fler. Många är värda att synas och uppmärksammas för sina gärningar.
Jonas Junland hyllas.
Efter avklarad hyllning och ovanligt ishaveri kan första halvan av första perioden rent av ha varit LHC:s bästa start på hela säsongen. Men det blev bara ett mål, Frölunda flyttade upp positionerna och var bättre efter det. Fick god hjälp när hemmalaget gång efter annan tappade puckar på väg framåt.
Ännu en förlust var det sista som behövdes inför uppehållet och med nästan halva serien spelad kan vi konstatera att LHC ser ut som allt annat än ett topp sex-lag.
Då är det betydligt närmare till botten – med bara fem poäng till nästjumbon HV.
Det kan göra ont att erkänna, men det är den bistra sanningen.
Några saker till:
Hade det inte i sista perioden varit läge för Klas Östman & Co att gå ned på folk och matcha laget ännu hårdare? Jag tycker ju inte att det hade skadat med lite mer action i båset för att om möjligt få till den forcering som aldrig kom.
Jesper Myrenberg fick chansen i målet, gjorde en del bra räddningar – men släppte ett par puckar för billigt förbi sig.
Nya förstakedjan med Christoffer Ehn, Markus Ljungh och Robin Kovacs är bra, men övriga formationer famlar fortsatt efter kemi och effektivitet.
Jo, det var några domslut som kändes tveksamma (fråga Kovacs), men det var inte det som avgjorde matchen.
Hur många gånger denna höst har det känts som "en match som kunde ha slutat hur som helst" – men där LHC förlorat? Alldeles för många. Det är ett alarmerande tecken.
Jesper Myrenberg fick chansen i LHC-målet.