Det var två förvånansvärt leende vd:ar jag mötte på Vätternrundans kansli på IP. Gunilla Brynell Johansson lämnar i år över Motalaidrottens viktigaste jobb till Oskar Sundblad och när båda två skulle berätta om sitt beslut att flytta årets cykelfest från juni till september så var det inte med oro och ledsamhet.
Det var med ord som nytt, häftigt och exotiskt de såg fram emot årets lopp, något "once in a lifetime".
Självklart är det en nödlösning som tvingas fram av en pandemi och alla vet vad ljuset betyder för Vätternrundan. Före midsommar är perfekt tid. Nu är det höstmörker allt ska in i och pessimisten ser säkert genast problem.
Men det går att vara optimist också. Vädret är ofta lika bra, om inte bättre, tidig september. I år blir det ett särskilt år att minnas och ett år där alla kan träna tre hela sommarmånader före. Det har aldrig hänt förut. Ungefär som att alla minns när det snöade 1981 kommer alla nu att minnas den gången det kördes på hösten.
Jag tror att många deltagare också har en stark längtan efter lopp nu, vilket gör att de gärna tar obekvämligheterna, och jag tror att Motala som stad också längtar efter fest, vilket betyder att det kommer lämnas hjärterum.
Gunilla Brynell Johansson fick efter i fjol skriva 700 personliga tackkort, på fyra språk, till deltagare som efterskänkte hela sin deltagaravgift. Det säger lite om cykelfestens popularitet, vilket gör att svaret måste bli "ja" på frågan om det är möjligt att ha det på hösten.