Det är inte fel att påstå att Andrew Gordon kom som ett yrväder en sommarafton 2015. Han hade inget höganäskrus om halsen, men en aldrig sinande nyfikenhet och en öppenhet som man inte ofta stöter på. Det är häftigt att en kille från Halifax i Kanada på några år kan bli så mycket Linköping.
Han har verkligen gjort avtryck. Som människa inte minst. Inte många har något ont att säga om 35-åringen och den relation som han har byggt upp till supportrarna...sjutton vet när vi får uppleva det igen. Om vi ens får göra det.
Alla idrottsföreningar behöver en identitet som genomsyrar verksamheten och det är svårt att tänka sig en bättre ambassadör än Andrew Gordon när det gäller att utstråla hjärta och passion för klubben (och för staden, för att ta det ett steg till). Jag ska inte yra om att hans tröja ska upp i taket, men tar för givet att han kommer att få den hyllning och uppskattning som han förtjänar.
Var det någon som mådde dåligt över tre raka säsonger utan slutspel så var det han. Att inte laget gick bättre, att inte han kunde hjälpa till så att laget gick bättre. Det smärtade. Ingen kunde vara så uppåt efter en seger, ingen kunde vara så uppriktigt besviken efter en förlust.
Spel- och poängmässigt var han som allra bäst under första säsongen, men nytta har han gjort ändå. Jag vet inte hur många gånger vi har mötts under sex år, men många är det och…ja, jag kommer att sakna honom. Med tanke på stigande ålder, allt fler skador och egna talanger på ingång går inte att säga annat än att LHC gör rätt som bryter och går vidare.
Men jag hade unnat honom ett lyckligare slut än det här.