Strax före seriestart läste jag i Aftonbladet hur initierade Göran Bolin skrev om lagen i superettan. Om Åtvidaberg: ”Här finns en hel klase med sena 90-talister med ruggig potential, men hur ska man kunna ersätta innerbacksklippan Månz Karlsson, mittfältsmotorn Ammar Ahmed och skyttekungen Shkodran Maholli övergår mitt förstånd. Å andra sidan: jag har tippat ur Åtvid förr.”
Jag tänkte att det var bland det dummaste jag läst på länge.
Ett par månader har gått sedan dess och vi behöver väl inte ens diskutera vem av oss som bör överväga att göra en pudel. Men nu blev det seger i klassiska bruksmötet med Ralf Edströms andra favoritlag och även som så klart inte faran är över var det tre poäng som betydde betydligt mer än så.
Man kan annars inte säga annat än att det är mycket som har saknats så här långt.
Passningsspel. Rörlighet. Det riktigt hårda jobbet.
Men mer än något annat (ja, förutom poäng då):
Rätt utnyttjat temperament.
Det är inte alltid, eller till och med ytterst sällan, som det bara går att spela sig till segrar. Ibland måste du kämpa dig till dem och nästan alltid måste du utgå från ett fungerande försvar. Med många spelskickliga lirare är det ingen konst att vara bra när allt flyter. Det såg vi om inte annat i fjol. Men vem leder laget när det går emot? Vem står upp när det blåser motvind? Vem ryter i när det slarvas och inte görs det enkla?
Grisfotboll är för många ett negativt ord, men jag ska erkänna att jag är rätt svag för det.
Liret är kryddan, men det som kan kallas för att grisspela skapar också en puls. Oavsett vilken idrott det handlar om. Det kan också ha sin charm när alla sliter livet ur sig, är beredda att skita ned sig och göra vad som krävs för att skydda det egna målet och för att vinna.
I det läge som ÅFF hamnat i var det inte mycket annat att välja på.
Nu hade Roar Hansen, managern, funderat hemma på kammaren och förändrat i stort sett det som gick att förändra. Det blev inte alls lysande, men det blev bättre och det blev framförallt mer aggressivt och kampinriktat.
Björn Westerblad är ingen Ben Johnson i löpduellerna, men har rutin så att det räcker och blir över och bidrog definitivt till en ökad stabilitet i backlinjen där Jon Birkfeldt också gjorde det bra.
ÅFF tog vägen till Degerfors, reste därifrån med tre poäng och en nyfunnen uppställning att satsa vidare på.
Det var inte så vackert, men poängen kom.
Spelet?
Får komma så småningom.