Jag har aldrig förstått det där snacket om värdiga mästare eller inte. Klart som sjutton att det är bästa laget som vinner efter 22 omgångar från april till oktober.
All respekt för det.
Däremot får ni ursäkta följande rader, men jag kan inte låta bli.
Att det just nu jublas med guldhattar på uppe i Norrland är ett underbetyg för övriga lag med toppambitioner. Det var en sällsynt underhållande och rafflande avslutning, det är kul att inte allsvenskan är lika förutsägbar som tidigare – men det är inget tecken på kvalitet.
Piteå är en sannsaga som gjort något sensationellt, som krigat sig till sina många (uddamåls)vinster och som behållit sitt lag när framförallt Linköping och Rosengård bytt ut sina. Där ser man också hur mycket som kan göras med taktisk disciplin och skicklighet. Med Stellan Carlsson på tränarbänken vet alla vad som ska göras i olika lägen. Om hon gör si, ska jag göra så. Det är sånt som kommer med kontinuitet. Med Martin Sjögren som ansvarig såg vi det i Linköping för några år sedan, vi ser det i Piteå nu.
Det lag som LFC vann med hösten 2016 fick tyvärr aldrig visa upp sig i Champions league, men hade kunnat gå långt även där. Jag lovar. Men med tunga tapp ut i Europa är det ingen tvekan om att allsvenska toppen tappat i kvalitet sedan dess och jag skulle säga att årets upplaga är den svagaste på flera år.
För LFC (och för Rosengård) gör det att fallet blir ännu tyngre.
Jag ska inte säga att hela den här allsvenska säsongen slarvats bort, men missen är till rätt stora delar självförvållad och att inte mästarlaget slutar bättre än femma är svagt. Nu måste det inte byggas nytt, men det behöver byggas till med både topp och bredd.