Det finns många sätt att påvisa fotbollens skillnader och orättvisor. Det räcker med att titta på hur det ser ut i Östergötland. Linköpings FC vinner SM-guld för andra året i rad och inte får ett öre i placeringsbonus.
Åtvidabergs FF som kommer sist, eller möjligen näst sist, i superettan?
Blir tre miljoner kronor rikare.
Någon halvtimme efter säkrat guld på Kvarnsvedens IP i Borlänge stod jag utanför omklädningsrummet och LFC:s klubbdirektör Maria Hagström sa uppgivet: ”Ett SM-guld och vi får noll kronor i prispengar. Det tycker jag är horribelt.”
Dagen efter fick Hagström svara på många frågor om samma sak. Och ju mer man tänker på det, desto mer märkligt känns det. Det är olyckligt att EFD (elitklubbarnas organisation på damsidan) har så få kronor att fördela och mycket möjligt att det kan göras mer för att öka intäkterna. Men när nu LFC och övriga allsvenska damklubbar kämpar i allt svårare ekonomisk motvind kan jag inte förstå att det inte på förbundsnivå görs minsta lilla ansträngning för att ens utjämna något av orättvisorna.
Det där med allsvenska prispengar är inte en förbundsfråga, respektive organisation ansvarar för respektive liga, men det går inte bara att gömma sig bakom att det är den fria marknaden som styr. Bara för att det är och har varit så behöver det inte betyda att det alltid ska vara så. Det går bra att klaga på orättvisor och olikheter i VM, EM och Champions league – men hur har vi det egentligen här hemma? 2017 står vi fortfarande och stampar och kommer mer bakåt än framåt.
Herrallsvenskan omsätter årligen 2,3 miljarder kronor medan damerna når upp till 250 miljoner. Så det är en väsentlig skillnad som också ska tas hänsyn till. Men någon måtta borde det ändå vara. Enligt GP får mästarlaget Malmö FF 17,5 miljoner kronor och sedan sjunker ersättningen något beroende på placering – hela vägen ned i superettan.
På landslagsnivå var norska förbundet nyligen först med att besluta att betala lika mycket för sina herrar och damer. Bra där. I Sverige skiljer det fortfarande mycket och då kan jag inte se problemet om det samtidigt skulle skilja något i stödet till toppklubbarna. Samma sak, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Herrklubbarna har sitt tv-avtal och får sina pengar. Damklubbarna har det inte och får inga pengar. Är det inte solidaritet att hjälpa dem som faktiskt behöver?
Om inte det går att lösa har jag ett annat förslag. Gör slag i saken och sälj ut damallsvenskan om det hittas en större, central sponsor som är villig att pumpa in pengar som verkligen gör skillnad för klubbarnas ekonomi. Det fungerar på andra ställen i världen…så varför inte här? Herrallsvenskan har redan ett så starkt varumärke, men på damsidan tror jag ärligt talar inte att förlusten av namnet skulle göra någon större skillnad.