Något har man uppenbarligen lärt sig under en herrans massa år med idrotten och med det här yrket. Med tanke på tidigare resultat under säsongen kunde jag ta gift – eller ännu värre: vräka i mig en hel burk med rödbetssallad till jul – på att LHC inte skulle vinna igen i Jönköping.
Mycket riktigt.
Så blev det.
Till slut.
Det var ännu en moralstark LHC-vändning och stor applåd för attityden, comebacken och attacken i tredje perioden. En poäng på bortais är inte kattskit oavsett motstånd och sju poäng på tre bortamatcher är verkligen kanon. Beröm också till Klas Östman & Co som coachade friskt och matchade tufft.
Det gav utdelning.
0–3 blev 3–3 och till slut 3–4 efter omdiskuterat avgörande i förlängningen.
En förlust på bortaplan är inget att oroa sig över. Det händer alla. Men jag tycker ändå att den här borde mana till viss eftertanke.
Är det något som är viktigt med alla vinster som tagits under hösten och vintern så är det att komma ihåg vad som legat bakom. Det är en tunn linje mellan mod och övermod och i en så krävande serie som SHL får det inte finnas någon risk för tramp i bekvämlighetsfällan.
Ingen får vara nöjd.
Någon gång.
Det kändes för mycket som att ödmjukheten glömdes hemma i Linköping för att bara sopa det under mattan. I främst andra perioden gjordes inte jobbet fullt ut. Sånt som kan hända, men som inte får hända. Har man kommit överens om en sak måste sådana tendenser hållas efter.
Med fler inslag av ”äh, det löser sig-attityd” än vanligt vinner du inte mot ett lag som visserligen var nitton poäng efter i tabellen, men som desperat är ute efter att kravla sig upp från bottenträsket.
LHC är bättre än HV, men HV var bättre än LHC.
Ungefär så.
Några exempel:
Sebastian Strandberg, som varit så bra tidigare, drällde med pucken, och några sekunder senare spräcktes nollan.
Strax senare utvisning för för många spelare på isen för andra matchen i rad – och 2–0 till hemmalaget genom Oliwer Kaski i fem mot fyra.
Jag tappade räkningen på hur många gånger som det släpptes till två mot en- och tre mot två-lägen.
Poängkungen Ty Rattie inledde piggt, men länge var spetsen för trubbig, felbesluten för många och spelet för stressat. Det kastades om i nästan alla kedjor inför slutperioden, ovannämnde Rattie gjorde poäng för nionde matchen i rad och Patrick Russell dunkade dit dubbla puckar när HV samtidigt blev räddhågset värre.