LÄS MER: Asllani: "Det var allt jag hade i huvudet"
LÄS MER: Bollius: Det ska Asllani ha cred för
En del av mig var helt såld efter de första dagarna. Jämfört med Kanada för fyra år sedan kändes det som att allt hade gått framåt.
Värdnationen Frankrike inledde med att spelade fantastiskt fin fotboll i premiären inför 45000 åskådare på Parc des Princes.
Sedan följde ett helt gäng intressanta matcher där Sydafrika hotade Spanien i 88 minuter, Norge visade offensiv klass utan fixstjärnan Ada Hegerberg mot Nigeria – medan Italien och Australien bestämde sig för att spela någon slags totalfotboll med respektive backlinje ståendes otroligt högt upp i planen.
Det sprakade om nästintill varje match. Både på läktaren och på planen.
Min första tanke var att skolbarnen, efter det välförtjänta sommarlovet, antagligen kommer slåss om att få vara "Cristiane", "Amandine Henry" och "Samantha Kerr" på rasterna.
Det tror jag fortfarande. Och det säger något om statusen damfotbollen börjar få. I stort sett varje lag har minst en storstjärna som drar blickarna till sig. De bästa spelarna är nämligen riktigt, riktigt bra.
Var det någon, förutom de knappa 7 miljonerna i Storbritannien, som såg duellen mellan England och Skottland i söndags?
I så fall. Säg inte emot påståendet att Englands högerkant är sjuhelsikes bra. Visst att kvicksilvret till högerytter Nikita Parris snurrade upp spelare efter spelare.
Men Lucy Bronze på högerbacksplatsen.
Wow.
Fullkomligt briljant och inte ett misstag på hela matchen. Utan konkurrens den bästa spelaren på sin position – i hela VM.
Det är kul att se att så många lag verkar vilja prioritera offensiven.
Men vad händer egentligen när ett av lagen bara vill försvara sig?
Då verkar alla lag, utom möjligen USA och Frankrike, få väldiga problem. Underhållningsvärdet sjunker något kopiöst och man frågar ett Nederländerna och ett Sverige: "Hur svårt ska det egentligen vara?".
Uppenbarligen svårare än för USA som slog ett räddhågset Thailand med 13–0. Det ska inte kunna hända. Inte i ett VM.
Däremot rätt av amerikanskorna att fortsätta spela hela matchen. Jag köper inte alls de som säger motsatsen.
Till sist: Starkt av Kosovare Asllani att kliva fram och avgöra. Fast i övrigt var hon, enligt mig, direkt svag. Ett mål gör inte att man förtjänar tokhyllningar för sina första 81 minuter.