Så hände det sig att vi lyckades vara med och tjuvlyssna på spelordningsmötet inför damallsvenska seriestarten:
– Jaha, hur ska vi spela så att vi fortfarande kan sucka lagom mycket över publiksiffrorna och tycka lagom mycket synd om oss själva?
– Annandag påsk? Eller till och med nån dag efter påsk?
– Nja, tror jag inte på. Kör på påskdagen. Det blir bra.
Det där är förstås inte sant, överdrivet och draget till sin spets.
Det förstår ni säkert.
Men det är så det känns.
Jag skriver inte att det hade varit folkvandring till Linköping arena och andra arenor om det spelats allsvensk premiär på en annan dag. Naturligtvis inte. Men det hade garanterat kommit mer folk. Man behöver ju faktiskt inte göra det ännu svårare än vad det är.
518 på plats i Linköping, i snitt 671 på fem matcher och då var det ändå nästan 1 200 uppe i Piteå.
Jag har skrivit det tidigare och tycker fortfarande att damallsvenskan behöver bli bättre på att profilera sig, diktera sina villkor och ta mer plats. Annars blir det en ständig tillvaro i ett vakuum bakom de mest intressanta serierna.
Ibland får jag en känsla av att där finns något martyraktigt över det. Att det ska vara lite synd om damfotbollen, att det ska finnas något "om det inte varit för det, så. . . ". Att inte jämställdheten kommit längre är på många sätt åt helsike, inget snack om det, men varför gömma undan fem av sex premiärmatcher till en dag när många har annat för sig eller inte ens är hemma?
Nu vet jag inte om felet ligger hos förbundet, EFD eller klubbarna, men strunt samma.
Oavsett vilket känns som ett självmål.
Premiären i övrigt?
Tja, LFC spelade inte särskilt bra, men vann med 3–0 (om jag inte varit så blygsam hade jag skrivit vem som tippade det) och det finns så klart en styrka i det också. Det var en vass start på båda halvlekarna, men framförallt före paus för lite av fart, aggressivitet och djupledshot.
Det kunde ha straffat sig mot bättre motstånd.
Men med tanke på förutsättningarna kan man inte kräva så mycket mer. Försvar och anfall håller gott, frågetecknet finns för mittfältet där några tunga skador ställt till det och minskat konkurrensen.
Slentrianmässigt pratas annars ofta om "nya LFC" och det äger förstås sin riktighet med tanke på att Harder, Blackstenius, Rolfö,Gajhede, Slegers och ytterligare några är inte kvar. Men tittar du på den elva som startade var det faktiskt bara två (Marija Banusic och Lina Hurtig) som inte fanns med i fjol.
Det är ett annat sätt att se på det.