Efter varje mästerskap låter det som att precis allt ska förändras. Allt. Ut med det gamla, in med det nya. Men som vanligt blir det inte alls så. Den här gången nästan inte alls. Tretton spelare fanns med i startelvorna när Sverige avslutade VM 2019 med semifinal mot Nederländerna och bronsmatch mot England.
Av dem är tolv kvar i truppen och fortsatt högaktuella för spel när förbundskapten Peter Gerhardsson tar ut sina lag. Den enda som saknas är LFC-veteranen Nilla Fischer och hon har tackat nej. Filippa Angeldahl är en av dem som har kommit till, mot Irland (1–1) kom hon in och låg bakom avgörande kvitteringen med en passning hon inte slog många gånger i Linköping, då det för ofta gick för sakta och i sidled.
Den blågula generationen, vi kan kalla den Seger, regerar fortfarande och många, kanske inte just Seger och några till, kommer att vara med rätt många år framöver. Och klart att alla som har varit med och tagit oss till VM i Australien och Nya Zeeland 2023 vill vara med där också. Eller?
Nu blev det bara en poäng mot Irland, det borde så klart ha blivit tre, men strunt samma. VM-kvalet har stökats av, det är klart för ännu ett mästerskap och allt fokus kan läggas på sommarens EM i England. Ett sällsynt erfaret svenskt landslag, med Kosovare Asllani spetsen, har kaxat till sig och då gäller också att leva upp till det. Mycket möjligt att bekymren mot Irland kan vara en nyttig näsbränna.
Efter OS är Sverige rankat som tvåa i världen och kan bli bäst i Europa i sommar. Den inställningen och den pondusen behöver tas med på resan till England. Men då ska också kraven vara höga och då kan vi kräva mer än det som visades upp i Göteborg.