Nils van der Poel har tagit guld och slagit världsrekord på skridskoovalen, Jonna Sundling och Maja Dahlqvist har dominerat stort i skidspåren och Elvira Öberg har flugit fram med gevär på ryggen.
Några av världens allra bästa i respektive idrott som just nu glänser i Peking-OS. Som ger gåshud och som framkallar häftiga känsloyttringar.
Samtidigt spelar Jonathan Pudas, Fredrik Olofsson och Daniel Brodin för att ta OS-guld i ishockey.
Inget ont om ovannämnda trio eller övriga som nu lirar med tre kronor på bröstet, det är ytterst habila hockeyarbetare av hög klass, men när jag nu sitter framför teven, ser hur Sverige slår Kanada med 2–0 och är klart för semifinal känner mest att jag nästan inte bryr mig.
Jag kan bara inte gå igång när det mer än något annat är ett reserv-OS. En olympisk turnering ska inte hålla samma eller till och med lägre klass än ett sedvanligt VM om vårarna.
Allt är inte fantastiskt bara för att det kommer från NHL, även om det är lätt att tro det när man ibland läser vad som skrivs och hör vad som sägs när perspektiven gått förlorade, men när coviddörren stängdes av NHL-bossarna gick luften ur OS-hockeyn innan den ens hade börjat.
Tyvärr.
Stjärnorna fick inte åka till Kina, doldisarna som kunde (och som inte fick covid) fick åka i stället och det är klart att det ska bli roligt att följa fortsättningen. Men i ett OS där alla de bästa finns med i alla andra idrotter har ishockeyn spelat ut sin roll.
Detta sagt: det var en imponerande insats mot Kanada. Inte det minsta flashigt, men exakt så här som Johan Garpenlöv hade tänkt det när han tog ut en trupp med defensiv prägel och stark karaktär. Det var inte många misstag under 60 minuter, Kanada gjorde ett som Lucas Wallmark (vem annars?) utnyttjade och det avgjorde.
Offensiv vinner matcher, defensiv vinner mästerskap.
Det är sen gammalt.
Med riskminimering kan man komma långt, men frågan är om spetsen finns för två vinster till. Jag är tveksam, men har gärna fel. Och till att börja med: inte en enda gång har Sverige förlorat en OS-semifinal i ishockey...och ja, det vore väl dumt att börja med det nu?
Det brukar sägas att stafett är stafett och att så mycket kan hända i skidskytte, men allvarligt talat: var det några fler än de svenska åkarna som hade mer än vilopuls när Linn Persson, Mona Brorsson, Hanna Öberg och Elvira Öberg gjorde nästan allt rätt?
Från start till mål.
Sjutton vet om det går att göra en så mycket bättre stafett.
Utöver lillasyster Öberg har skidskyttarna haft en del motgångar. Har det inte bommats så har det gått trögt i spåren eller också är det några som har frusit om fingrarna. Men nu tror jag att storasyster Öberg tar guld i masstarten i helgen. Liksom av bara farten.
Här hemma har vi som vanligt en prestigeladdad uppgörelse mellan Sverige och Nederländerna om vilket land som tar flest OS-medaljer och för första gången sedan spelen i Berlin 1936 har jag chansen att vinna. Det är fortfarande skridsko framlänges och baklänges, det är 5 000 meter skridsko med höga hopp och det är 843 meter skridsko med kisspaus.
Men det spelar ingen roll.
Med några dagar kvar av festen i Peking slåss Sverige (liksom Nederländerna, men det behöver vi inte prata om nu) i toppen av medaljligan och blir det förväntat guld för Sandra Näslund på torsdagsmorgonen har det aldrig varit ett bättre blågult vinter-OS.
Och vet ni?
Det finns goda chanser för mer.
Jag har inte vågat att berätta det för hustrun än.