Det som numera kallas för Community Shield, matchen mellan liga- och cupvinnaren, är en över hundraårig engelsk klassiker som alltid avgörs på Wembley. Men inte nu. Inte i år. Den här gången fick Liverpool och Manchester City göra upp i Leicester.
Nationalarenan i London var upptagen av damernas EM-final mellan England och Tyskland.
Vet inte hur mycket vikt som ska läggas vid just det, att herrarna fick maka på sig, men nog säger det ändå något om vad som hänt och som håller på att hända med damfotbollens väg in i finrummet. Inte minst i konservatismens hemborg.
Det har på många sätt varit ett häftigt EM, med publikfester på stora arenor och en nivå på fotbollen som vi aldrig sett tidigare. Men det ska också sägas att det varit matcher med inte särskilt mycket publik och med värdstäder som inte alls svämmat över av EM-känsla.
Vi upplever en pågående revolution, men som med all annan hållbar utveckling kommer det ofrånkomligt att bli diverse stopp på vägen. Viktigast nu är att söndagsfesten inte är slutet på resan utan i stället fortsättningen på den som redan har påbörjats, som jag såg att engelska lagkaptenen Leah Williamson uttryckte det i en intervju inför finalen.
Det får inte ta slut nu. Det får inte bli som förr igen.
Det var inte hela tiden en särskilt underhållande final, men desto mer av taktiska drag och fräna dueller. Bakåt först, framåt sen.
Tyskland behövde en halvlek att hämta sig från chocken att Alexandra Popp försvann just före avspark. Men så skickade Sarina Wiegmann in Ella Toone som löpte igenom och utlöste kollektivt glädjefnatt på Wembley. Kvitteringen kom genom Lina Magull, andra halvlekens stora, och sen dröjde det till mot slutet av förlängningen innan Chloe Kelly petade in avgörandet.
Tyskland hade sina chanser och sina stjärnor, men England hade en bredd som var toppen.
Historia skrevs på historisk mark och som BBC-reportern Chris Slegg uttryckte det i en tweet häromdagen: "Kan ni tänka er att 56 års smärta till slut slutar…på Wembley…mot Tyskland. Och det är damerna – som inte ens fick spela senast England vann någonting – som till slut tar fotbollen hem. Vilken historia."
I övrigt säger jag som Kosovare Asllani: om vi nu ska ha VAR – jag gillar det som bekant inget vidare – måste det ju bli rätt. Varför ska vi annars ha det?
Varje mästerskap kräver sin drömelva och här är min: Earps – Bronze, Williamson, Renard, Leon – Magull, Walsh, Oberdorf – Mead, Popp, Cascarino.