Det viktigaste för de stora idrottsklubbarna var inte beskedet från firma Damberg/Lind häromdagen. Det viktigaste är vad som kommer sen. Om det inom en överskådlig framtid blir en övergång till i närheten av vad som tidigare var normalt och om de 1,5 miljarder kronor som kommit från statliga plånboken blir mer.
Säg så här: det måste till för att rädda fler verksamheter.
Det är svårt att säga annat än att de allsvenska fotbollsklubbarna så här långt fått ta den allra största smällen, med snart en hel säsong avverkad med nästan tomma läktare. SHL-hockeyn har just startat sin och sitter – delvis självförvållat med mer eller mindre våghalsiga ekonomiska satsningar – på ett sätt i ett ännu värre läge och skruvstäd.
För det är ju så att fotbollen har något som ishockeyn inte har.
Övergångssummor.
När LHC & Co ersättas med några enstaka miljoner om någon spelare flyttar till NHL ryktas IFK Norrköping få 18 miljoner om Rasmus Lauritsens övergång till Dinamo Zagreb går i lås. I tider som denna får det ännu större betydelse med högt marknadsvärde på truppen.
Helt klart är att Sverige fortsatt har några av mest restriktiva reglerna för publika sammankomster i Europa. Jag kan ju inte tycka annat än att det är märkligt att inte välja en procentuell linje, men får erkänna att mina smittkunskaper är högst bristfälliga.
Tills vidare kan man fundera över vad Amanda Lind menade när hon pratade om ”möjligheter för ytterligare lättnader” och att hon inte ”utesluter fler åtgärder framöver”. Kan det i Sverige bli som det var med fotbollen i Danmark och som det är med ishockeyn i Schweiz vore väldigt mycket vunnet.