Fråga hundra personer vad de minns mest från det EM-slutspel som nyss avslutats och det kan inte vara många som inte svarar Christian Eriksens kollaps i Köpenhamn.
Jag såg det inte själv när det hände.
Jag var på fotboll i Åtvidaberg och fick ett meddelande från kollega Christer Kustvik i vår gruppchatt. ”Fy fan vad otäckt med Eriksen nu. Dom försöker rädda livet på honom. Man vill fan gråta.” När jag kom hem slog jag direkt på teven och möttes av någon som lagade mat i ”Halv åtta hos mig”.
Fortfarande ryser jag varje gång jag ser bilderna. Är det någon som symboliserar den danska framgångssagan så är det lagkaptenen Simon Kjaer. EM:s största hjälte. Wow. Hur han där på Parken kallade på läkarhjälp, hjälpte Eriksen att få fria luftvägar, såg till att omge honom av en mänsklig mur och mitt i allting hann med att trösta vännens familj på läktarplats.
Allt som hände då, allt som hände sen…fotboll blir inte vackrare än så. Mitt i allt det allvarliga, mitt i det ofta cyniska, går inte att inte beröras av medmänskligheten, värmen och gemenskapen. Av tårar av oro och skräck som förvandlas till tårar av lättnad och glädje.
Det har varit ett EM som vi förhoppningsvis aldrig mer behöver uppleva igen med spel kors och tvärs över hela Europa – mitt under både brinnande pandemi och klimatkris. Och Uefa fortsätter stoppa huvudet i sanden med sin flata och aningslösa hållning i viktiga frågor. Det blir än mer allvarligt i en tid som denna när avgrundsdjupa sprickor och otäcka stöveltramp hörs lite varstans runt om i Europa.
Men det har också varit slutspelet som kom i rättan tid, som verkligen betytt något, med publik på läktarna och med något att samlas kring efter över ett år i sällskap av ett skräckinjagande virus. När idrotten fungerar som en enande kraft och som en slags balsam i tuffa tider är den som allra bäst.
Att så hårt drabbade Italien gått så långt ger dessutom den känslomässiga upplevelsen en extra dimension. Visst var det påven Johannes Paulus II som någon gång hävdade att fotboll är världens viktigaste oviktigaste sak och det var länge sedan det var så här tydligt.
När de här raderna skrivs har finalen på Wembley inte ens påbörjats, men strunt samma. Oavsett vinnare, oavsett resultat, kommer vinnaren att påstå samma sak. Football has come home. Il calcio è tornato a casa. Fotbollen har kommit hem.
I övrigt?
Tja, det är skönt att leva i den fotbollsvärld som befolkas av Gianluigi Donnarumma, John Stones, Giorgio Chiellini, Harry Maguire, Joachim Maehle, Paul Pogba, Jorginho, Leonardo Spinazzola, Raheem Sterling, Harry Kane och Lorenzo Insigne.
Det är, från försvar till anfall, min drömelva från det här mästerskapet.