Träningsmatcher i ishockey är ungefär som elefanter i porslinsbutiker. Det blir sällan riktigt bra – och säger inte heller mycket om någonting. Är det dessutom den allra första matchen i början av augusti blir det förstås än mer tydligt.
Detta sagt: kul initiativ att östgötarivalerna möts som inledning på säsongen.
Jag hoppas att det blir tradition och fajt i Stångebro nästa år.
Någonstans måste det börja och intresset kommer att öka med åren. Det är bara att titta hur laddat det är i Västerbotten, där Skellefteå och Björklöven gör upp i liknande prestigematcher varje sommar.
När jag sitter i slitna och intima Himmelstalundshallen, saknar hur speakern, ackompanjerad av trallvänliga ”Åh, Vita Hästen” välkomnar till landets huvudstad och världens bästa hockeylag, tänker jag på vad som hänt om Norrköpingsklubben tagit steget till elitserien den gången när det var så nära för snart 30 år sedan.
Då hade inte LHC varit där LHC är i dag. Då hade förmodligen inte lillebror blivit storebror och residensstaden, med ishockeylaget som vägvisare, blivit en av Sveriges bästa idrottskommuner.
Nu är LHC-föraktet betydligt större i Norrköping än tvärtom, men häromdagen hörde jag en LHC-supporter som verkligen gillade att lagen möts på det här sättet. ”Det blir bra i Stångebro nästa sommar. Saab arena? Nej, nej. Det är bara för elitlag.”
Det är bra att rivaliteten finns och det är viktigt för LHC att intresset växer i Norrköping. Själv hoppas jag att östgötaklubbarna samarbetar när tillfälle ges, men inte glömmer historien och låter den charmiga delen av antagonismen leva vidare.
Man ska inte underskatta betydelsen av sånt.
LHC föll alltså mot allsvenskt motstånd och jag gillar att Tommy Jonsson, tränaren, var så tydligt sur och irriterad över det han fick se (eller snarare inte fick se). Han kunde ha sagt att det var första matchen, att det tränats hårt och att det saknades många av dem ska leda laget i vinter.
Han sa inget av det där.
Taskig inställning är inget som får ges fäste och dylika tendenser måste utrotas per omgående.
Försäsongen är i första hand en tid för att spela samman nya eller nygamla formationer. Arbeta in ett sätt att spela. Ge alla chansen utan att fokusera för mycket på resultatet. Det är inte det viktiga. Däremot kan man kräva attityd och ödmjukhet. Oavsett årstid, oavsett motstånd.
Spelmässigt hade jag inte väntat något annat än att det skulle vara vara knackigt och kantigt. Tunga ben och rostiga händer gör sällan som huvudet vill. Vita Hästen ville mest och motivation slog som så många gånger tidigare klass.
Men att i det här läget göra några djupare analyser eller dra några långtgående slutsatser är lika omöjligt som att förutse vem som ska få Nobelpriset i litteratur.