I min ungdom (jo, det är länge sen) och som relativt ny på jobbet minns jag att vi gjorde en undersökning om länets bästa idrottsstad.
Linköping eller Norrköping?
Linköping vann.
Det blev ett jäkla liv.
Protester och hånflabb från Norrköping där många blev fullkomligt rasande av resultatet. Man kan tycka vad man vill om det, men visst är det kul med rivaliteten så länge den hålls på rätt nivå och med glimten i ögat.
Tittar jag nu framför mig på andra sidan ser jag ett jättetifo med orden ”Här är Norrköping – härskarna av Östergötland”.
Om det var kamp på planen var det, inte helt oväntat, inte mycket till match på läktarplats. Under stora delar spel mot ett mål om ni så vill.
IFK-fansen hördes hela tiden och LFC-supportarna hördes…inte mycket alls. Studentorkestern Bonnkapälle var på plats med en oktett (eller nåt sånt) och hördes knappt de heller.
Nellie Karlsson nickade in 1–0 (om det inte var självmål) och vi som trodde att ett mål skulle öppna upp och göra att spänningen släppte trodde fel. LFC såg ovanligt spänt och obeslutsamt ut och var inte i närheten av samma energi som vanligt. Ett lag med ambitioner att ta guld borde ha kunnat kontrollera det här bättre.
Sen kan man hur mycket som helst prata om att det var en vanlig match, men det var det ju inte.
Rent fotbollsmässigt kändes det ärligt talat rätt avslaget.
LFC var bättre och borde ha avgjort tidigare, men topplaget får glädja sig åt 1–0-vinsten och många sköna tusenlappar in i klubbkassan. Det var en seger som betydde mer än tre poäng.
Det räckte att se jublet och lättnaden efteråt för att förstå det.
Att klubbar från Linköping och Norrköping stöter på varandra i högsta serien i en stor sport är ytterst ovanligt. Senaste gången det hände i fotbollen var när Derby mötte IFK på Folkungavallen 1977. I damallsvenskan har det aldrig hänt. Inte förrän nu.
Det skrevs historia på Bilbörsen arena och det är bara att hoppas att det kommer att följas av många fler möten.
Det var viktigt för LFC för att stärka en ansträngd ekonomi och det är också vad allsvenskan behöver. Ska det tas nästa steg är det rent av en nödvändighet med ökat publiksnitt och med fler matcher som bygger intresse. På så sätt betyder östgötaderbyt inte bara mycket för våra två grannstäder.
Ska den kommersiella utvecklingen fortsätta krävs ökad publiktillströmning. Inte minst är utmaningen att få fler tjejer i alla åldrar att komma och titta. Där finns en slumrande potential som behöver väckas och utnyttjas.
Idrottslag har med en stads välmående och gemenskap att göra, men jag är övertygad om att idrotten betyder mer i Norrköping än vad den gör i Linköping. Sådana här saker brukar alltid förklaras med klassiska skillnaden mellan arbetarstad och akademikerstad.
Mycket möjligt att den stämmer.
Mycket möjligt att det bara är en myt.
Jag vet inte.
Det kom 7 804 åskådare till derbyt och då höll hälften på bortalaget. Man kan ju tycka det borde ha varit en annan fördelning, men säger också något om intresset. Hade LFC haft ett högre snitt hade inte så många biljetter hamnat i Norrköping, där damfotboll på högsta nivå är nyhetens behag.
Med så mycket större ekonomiska muskler borde IFK om några år vara bäst i länet. Men det förutsätter också att storklubben årligen är beredd att satsa uppemot 20 miljoner. Är man det? Det får vi se. Helt klart är att det kommer att krävas en allt större ekonomi för att hänga med i toppen.
Det är också LFC:s största utmaning.