Mitt 2017 handlar i första hand om två saker.
Piraternas totala flopp i speedwayens elitserie.
Och golfaren Henric Stureheds sista kvalrunda till Europatouren.
Det sämsta först.
Den 22 augusti satt jag på en sliten stol i ett slitet pressrum i Målilla och skrev att Piraterna åkt ur elitserien.
14 år efter att man gått upp i högsta serien.
Jag kunde inte fatta det då. Jag kan knappt fatta det nu heller.
Men så blir det när precis alla i och runt ett lag misslyckas.
Förarna (alla utom hemmasonen Daniel Davidsson) floppade, lagledningen floppade och styrelsen floppade.
Den som säger att säsongen blev något annat än ett gigantiskt fiasko ljuger.
De enda som kom undan med hedern i behåll var banpersonalen och övriga ideella funktionärer. Men tyvärr hjälpte inte det.
Sen det roliga.
Vi hade halvdagsmöte på vår nya stora sportredaktion i Östgöta Media. Samtidigt gick Henric Sturehed, Landeryds GK, den sista av totalt 14 (!) 18-hålsrundor på kvalet till Europatouren.
På plats där nere i Spanien var hans tränare Petter Ederö som var vänlig nog att serva mig med sms-rapport från varje slag de sista sju hålen.
"Ett magiskt slag upp till 1,5 meter från pinnen".
"Birdie".
"Tyvärr, ned i bunkern på utslaget".
Så kunde det låta.
Sista hålet blev galet spännande. Par skulle räcka för att hamna på rätt sida kvalstrecket.
"Grym drive, nu har han läge!"
"Andra slaget 6 meter ifrån, två puttar för kortet".
Och så det sista messet:
"Det är klart!"
De som inte spelar golf har kanske svårt att förstå hur stort det är att lyckas kvala in på Europatouren. Hur många träningstimmar som ligger bakom, hur små marginaler det är.
Nu börjar en minst lika svår resa för Henric Sturehed, den med uppdraget att hålla sig kvar.
På nåt sätt har jag en känsla av att han kommer lyckas.