Storförlust mot Färjestad senast. Inte en seger uppe i Skellefteå på fem och ett halvt år. Formstarkt motstånd som vunnit fem raka.
Ändå lastade Linköping HC in tre tunga poäng på flyget från Västerbotten.
Logiskt?
Nej, idrott.
4–1-seger mot mästarlaget är starka papper alla dagar i veckan. Det var stark offervilja, ramstark defensiv och effektivt framåt. Till skillnad från senast var alla beredda att göra skitjobbet och när så många lämnar med blåmärken är mycket vunnet. Att täcka skott gör ont, men ger segrar.
Fortsätt så.
För att lyfta stadigt behöver LHC visa det hjärtat och den pulsen i match efter match och kväll efter kväll.
Det var mycket som var bättre och inte minst gällde det dubbla finländare.
Som Rasmus Rissanen, som både gjorde mål och var just den defensive härförare som han värvats för att vara. Som Christian Heljanko. Utan hjälp hade målvakten en svart kväll i torsdags och sjutton vet om jag inte därför hade låtit Jesper Myrenberg starta nu.
Det är förmodligen en förklaring till att jag och Klas Östman jobbar med olika saker. Heljanko tackade för förtroendet och när jag tänker efter var det faktiskt inte så att han behövde göra så där vansinnigt många vassa parader, vilket säger rätt mycket om insatsen i övrigt.
En sak till:
Något negativt? Ja, antalet onödiga utvisningar. Nu var det nästan så att man tappade räkningen. Med sällsynt vassa insatser i numerära underlägen och med ett ovanligt tandlöst Skellefteå (det hänger så klart ihop) slutade det ändå lyckligt den här gången.
Men det där måste ni lägga av med, LHC.