Det finns mycket att tänka på under knappt tre timmars bilresa från Linköping till Kalmar. Du kan fundera över vad som ska in på vågrätt fem på melodikrysset (Miley Cyrus), över hur små småländska orter kan döpas till Ödängla, Hammarglo och Pataholm och över var de stora profilerna tagit vägen i damallsvenskan.
Själv ägnade jag mest tid åt det sistnämnda, även om det inte krävdes mycket tankemöda att inse att de inte längre är kvar på svensk mark. Där finns Caroline Seger i Rosengård, där finns Nilla Fischer i LFC…men fråga runt på stan och jag tror inte att så många känner till så många andra.
Samtidigt som svenska landslaget är tvåa i världen har allsvenskan tappat mark när fotbollskartan har ritats om. Det är ingen nyhet. Därmed fritt fram för nya stjärnor och nya profiler. Ta chansen. Det finns gott om plats på scenen. De som lyckas bäst lirar om något eller några år i en större klubb i en större liga.
Det skulle inte heller skada med fler personligheter som sticker ut. Med sina sätt att vara, med sina sätt att prata. Som syns och hörs. På och utanför planen. Det handlar inte bara om att spela bra fotboll utan också om att få publiken att känna tillhörighet. Fasen, vad man ibland kan sakna en Josefine Öqvist. En Magdalena Eriksson. Var och en på sitt sätt.
Nu är det lite för ofta lite för mycket av en match i taget och små marginaler. Mer än så krävs för att väcka och öka intresset.
Sju poäng av nio möjliga för LFC så här långt. Det är bra jobbat och det finns rätt mycket att gilla. Mer varierat, mer stabilt och mer bolltryggt. Och en av de minsta har faktiskt chansen att bli en av den här seriens allra största. Så bra är hon, Yuka Momiki.