Det har hänt lite med LHC sen den där tuffa starten i höstas, där LHC tycktes spela sig fast i egen zon i en sisådär två månader. Visst har det funnits en rad plumpar i protokollet sen dess, men på det stora hela tycker jag mig se ett LHC som ser ut och uppträder på ett helt annat sätt än tidigare år. Framförallt sättet man vinner matcher på. Man kan vända 0–3 till seger med 5–4 som borta mot Djurgården i oktober. Eller gneta till sig en 1–0-seger borta mot Örebro utan att något egentligen fungerar offensivt. Eller, som mot Skellefteå – manövrera ut senaste årens dominant i svensk hockey med en solid 3–0 seger. Utan att egentligen glänsa. Att LHC kunnat vinna matcher genom att spela ut sina motståndare kan de fortfarande, men när grus kommit in i maskineriet har det sällan eller aldrig funnits en plan B. Nu känns det som att det finns både en plan A, B och C.
LHC har lärt sig "skita ner näsan", som Robin Figren efterlyste för ett gäng år sen. För en brunkarhockeyförespråkare som jag själv är det kul att se.
Två skitmål fick vi se mot Skellefteå. Båda av Olimbarna. Ken André med sitt bökande framför mål som gav 1–0 – och brorsan Mathis med lobben som tog på Skellefteå-keepern Ortio och in i mål. Också det något nytt för LHC, känns det som.
Matchen mot Skellefteå var en underhållande sådan där det svängde fram och tillbaka i första perioden. Men i andra och tredje spelade LHC smart, vann många förstapuckar – men framförallt var spelet utan puck lysande, där man sällan gav Skellefteå-spelarna särskilt mycket svängrum med pucken. Som ett resultat tvingades Skellefteå skicka iväg puckar på måfå. Det blev inte särkilt lyckat. För Skellefteå.
Niklas Persson var en klippa med sitt lugn med pucken. Jag kan inte komma ifrån tanken att han skulle passa som back. Varför inte skola om sig för att förlänga karriären ett årtionde till, kanske? Jag vet ju att han vill. Fortsätta spela, alltså.
Jag slutar heller aldrig imponeras av Eddie Larssons pågående utveckling i LHC-tröjan. Där kan vi snacka stabilitet på hög nivå. Skulle jag av någon anledning bli vilse i Amazonas djungel har jag gärna sällskap av Larsson. Han skulle säkert fortsätta stå rätt, stå stadigt och skicka mygg, anakondor och andra faror via sargen och ut.
Jag gillar också sättet som LHC-tränarna börjat prata på efter matcherna. De är sällan nöjda. Vill hela tiden göra att saker ska bli bättre. Också det en klar skillnad mot hur det lät så sent som i höstas. Jag hoppas inte det är ett spel för galleriet.
Problemet med Andrew "överallt-och-ingenstans" Gordons och Niclas Bergfors form... det finns det säkert anledning att återkomma till. Ett sparkapital-deluxe finns i alla fall där, helt klart.
Vi avslutar istället med något positivt efter 3–0 mot Skellefteå, vinterns stora utropstecken för LHC:
Marcus Högberg.