I bilen på väg till Kopparvallen var det en mulen himmel och jag hade ställt in mig på ytterligare ett ÅFF-fiasko. Statistiken på hemmaplan talade dock emot mig eftersom laget faktiskt inte förlorat här de senaste fyra matcherna. Och nu skulle den berömda proppen gå ur. Några minuter efter att solen brutit sig igenom de gråa molnen kom Åtvidabergs första mål – väldigt symboliskt.
Jag måste ändå vara gnällig och ta fram det negativa och säga att det inte var något skönspel som syntes från ÅFF:s sida. Orutinerade passningar och individuella missbedömningar kunde ha straffat sig hårdare. Henrik "Fimpen" Gustavsson fick stundtals jobba riktigt hårt i målet, men räddade flera gånger om.
Det blev tre poäng ändå – tre otroligt sköna poäng för ÅFF. Det var såklart viktigt för tabellen – men ännu mer viktigt mentalt. Precis innan det första målet såg jag Dardan Mustafa och Simon Marklund high fivea varandra på planen och trigga igång anfallet. Precis den positivitet och anda man vill ha i laget när det är tungt. Khalid Abukar lyste som aldrig förr efter att han iskallt rundat målvakten och tryck in 2–0. Som grädden på moset fick Dardan Mustafa även sätta en kanon. Alla ÅFF-spelare man vill ska leverera i anfallet gjorde det i dag.
Men. Det absolut viktigaste med vinsten är det mentala. När spelarna väl slappnade av och man såg en glimt av den där ÅFF-andan som föreningen nu försökt att bygga upp på nytt.
Ännu viktigare. Publiken.
Det är i motgång man bevisar att man är en äkta supporter. Därför blev jag extra glad när jag hörde publiken lyfta laget från läktaren och heja fram klassikerlaget till en seger. Nu kan laget gå till sommaruppehåll med en gnutta hopp. Sedan får framtiden utvisa om laget räcker till. Med förstärkningarna som ska komma in efter sommaren kanske det mentala kan få ytterligare ett lyft.