Med åtta nya spelare i startelvan blev det 2–0 mot Nya Zeeland, det blev gruppseger och det blir kvart...nej, det blir semifinal. Minst. Att det på fredag ska ta stopp mot Japan finns inte. Det kommer inte att hända. Och mitt bland alla välförtjänta superlativer för Blackstenius, Rolfö, Hurtig, Asllani och allt vad de heter ska man inte heller glömma två herrar som har stor del i succén.
Peter Gerhardsson och Magnus Wikman.
Allt de gör verkar bli rätt.
Med ett nästan helt nytt lag säkrades gruppvinsten, vinnarkänslan och självförtroendet ökade ytterligare och viktiga spelare kunde sparas inför det som komma skall. Offensiva spelare ut, offensiva spelare in och mål ändå. Check på allt. Kaptensduon har sina skarpa fotbollshjärnor, sin taktiska skicklighet och flexibilitet – och inte minst förmågan att få alla att känna sig viktiga.
Nu har 21 spelare fått speltid under OS och alla tar ansvar. En sådan psykologisk effekt kan man få när många är delaktiga. Det är så du bygger lag, det är så du bygger framgång. Tillsammans är vi starka. Oavsett vilka som spelar vet alla vad som ska göras.
Minns ni hur det såg ut i förra OS-turneringen? Riskeliminering, långa bollar på Stina Blackstenius och så avgjorde Hedvig Lindahl och Lisa Dahlqvist i straffläggningen. Nu har Sverige gjort nio mål på tre matcher, gått på knock och spelat så bra, så beslutsamt och så sammanhållet. Så mycket har blivit så mycket bättre med Gerhardsson vid rodret.
Att så klart vinna med så många ordinarie spelare på bänken eller till och med på läktaren var en styrkedemonstration deluxe.
Om nu fotbollsdamerna ska berömmas – vad ska då sägas om handbollslirarna?
Jösses, vilken utklassning mot guldtippade Ryssland, eller vad man nu ska kalla det ryska laget för. Det snackades om bästa insatsen på över tio år och det låter rimligt. Många var bra – Carin Strömberg! Linn Blohm! – och Jamina Roberts allra bäst. Alla som saknade Isabella Gulldén räcker upp en hand.
I övrigt?
Låt oss återkomma till de mastiga tv-sändningarna från Japan, men en sak måste sägas. Per Johansson är verkligen ruskigt vass som handbollsexpert. Lika bra som Roberts. Nästan.
12- och 13-åringar tävlar och tar till och med OS-guld i Tokyo. Känns inte alls bra. Låt barn vara barn.
Som traditionen bjuder har jag utmanat nederlandsfödda hustrun i en medaljkamp under OS. Inser nu att det borde jag inte ha gjort.