Det gör alltid lika ont när drömmar dör. Det har varit en hockeyvinter i Linköping där mycket har varit mycket bättre, men i semifinalen har det varit ännu mer som inte varit tillräckligt bra.
Det var en skön vårdag och kväll i Skellefteå. Men det blev ett jäkla slut. Till slut. När solen var på väg ned bakom Skellefteå kraft arena fanns bara brustna illusioner och besvikelse.
Vi trodde att LHC hade formen, bredden och spetsen.
Skellefteå?
Hade som vanlig det som behövdes.
Är jag förvånad att LHC är utslaget? Nej. Är det en besvikelse? Ja. Är det ett misslyckande? Nej. Är du bland Sveriges fyra bästa lag kan det inte vara det.
En förlorad semifinal mot Skellefteå är inget för klubben och fansen att gråta över. Ta med det positiva och späd på med mer av styrka, ork och passion. Sedan är det förstås fortsatt viktigt att ta ansvar för ekonomin och bygga på det egna kapitalet igen. Det som hände i fjol får inte hända igen.
Det har tagits kliv mot en tydligare identitet med ett mer intensivt spel, men mycket arbete återstår. Fredrik Emvall, general managern, har ett tufft jobb att bygga ett lag som kostar mindre (?), men som står sig bättre och samtidigt som det blir en viktig nystart slår det mig att det finns en uppenbar risk för baksmälla. Jonas Junland, Daniel Rahimi och Mattias Sjögren har alla ett år kvar på respektive kontrakt, men alla tre är så bra att risken/chansen (det beror på hur man ser det) finns att alla spelar i en annan liga på andra sidan Atlanten till hösten.
KHL?
Det också, men då får i alla fall LHC betalt.
Slutspelet har visat att det är värt att fundera över målvaktsfrågan, men både Marcus Högberg och David Rautio har kontrakt och jag tror inte att det kommer att göras. Minst en back av hög klass måste värvas och ytterligare någon/några om Rahimi och/eller Junland skulle försvinna. Drömmen vore att hitta en typ som Noah Welch i Växjö, men han ska tydligen till Modo.
Framåt ska det in några yngre spelare som ger allt i varje närkamp för att hålla sin plats. Poängkungen Jeff Taffe lämnar och då behöver hittas någon stjärna som tar laget till slutspel och inte slutar att producera när man väl är där. Jag skulle göra ett försök med Niklas Persson, även om mycket verkar tala att han blir kvar i Schweiz. Där finns frågetecken på grund av stigande ålder, men personligheten väger upp det, inte minst som laget i övrigt ska föryngras.
Oavsett om han heter Persson eller något annat bör det satsas på andracenter som är minst lika karaktärsstark som poängstark. Och inte minst: blir bättre ju mer det gäller.
Säsongen tog slut för LHC och med all säkerhet tog karriären slut för Magnus Johansson. Sagan om Linköpings store ishockeyson har nått sista punkten i sista kapitlet och jag funderar vad som finns att skriva som jag inte redan skrivit under 25 år.
Många undrar vad som gjort honom så stor så länge och jag tror att den främsta förklaringen stavas lidelse. Jag minns det som hände efter bronsmatchen i VM 2010. Sverige hade just slagit Tyskland och Tony Mårtensson såg mest trött ut.
– Jag är så jävla less på hockeyn att du inte anar, sa han.
Så gick jag några steg till vänster, stötte på Magnus Johansson, berättade vad lagkompisen just hade sagt och frågade om han möjligen kände samma sak.
Han log och skakade på huvudet.
– Nä, det är ingen fara.
Jag hade unnat honom ett roligare slut än det här.
För övrigt tror jag att Växjö faktiskt kan ge Skellefteå en match i finalen.