Under de senaste åren har LHC haft sin största styrka på målvaktspositionen genom Marcus Högberg. Innan dess satte Hlavac och Hlinka-eran tonen för renodlade offensiva poängspelare som Arlbrandt, Kolarik, Hjalmarsson, Taffe och Roy.
Bortsett från Magnus Johansson har det helt enkelt varit få backar som fått de största rubrikerna i våra tidningsspalter.
Ändring på det nu? Det känns verkligen så.
Årets backsida är en perfekt och spännande mix av stjärnglans och potential. Fantenberg och nyförvärvet Rissanen tillhör seriens absoluta toppskikt, Hultström kan göra det – och Myrenberg känns som ett levande utropstecken. Där bakom finns en Hävelid som knackar på det stora genombrottets dörr, med Aronsson, Worge Kreu och Norén som ingjuter mer stabilitet och kvalitet än vad lag generellt är bortskämda med i den delen av truppbygget.
På pappret måste det vara den bästa backuppsättning LHC haft sedan säsongen 2013/14 när Johansson, Junland, Rahimi och Bäckman skrinnade runt i dåvarande Cloetta Center.
Men.
Med allt detta sagt är jag ändå inte säker på att det totala truppbygget är mycket starkare än ifjol. Tappet av Högberg, är oavsett hur det vrids och vänds, stort och forwardssidan är till stor del byggd av åldrande spelare som åtminstone inte kommer att bli bättre än tidigare. Snittåldern på 29.59 år är den klart högsta av samtliga 14 lag.
Trots gubbvarningen är den bestående känslan ändå att ett nytt LHC håller på att formas, både på och utanför isen.
Med backarna som den starkast lysande stjärnan.