Någon gång i våras satt jag och pratade skador med LHC:s general manager Niklas Persson – och om vad som behövde göras för att inte frånvarolistan skulle bli lika lång igen.
Han sa:
– Ändra det som ändras kan i träningen för att hålla oss så skadefria som möjligt. Täcker du ett skott och det tar så illa att ett finger går av är det inte så mycket att göra åt. Men är du mycket i egen zon mycket blir det fler skott att täcka och då blir det lättare att ha otur.
Mycket kan man säga, men vad som än har gjorts så har det inte givit önskad effekt. LHC är fast i gamla spår och det är banne mig ännu värre. Redan nu. Mot Timrå i match nummer tolv saknades sju ordinarie spelare och det låter nästan som något slags rekord.
Har det inte varit sargade axlar och handleder så det har varit slitna ljumskar och onda huvuden. Jag kan skriva det igen: ska det här sluta lyckligt måste det bli ett stopp på sjukskrivningarna. Man kan skylla på tillfälligheter och olyckliga omständigheter, men det är för enkelt och om det nu gjordes en utvärdering i våras behöver göras en till. Tränar vi fel? Spelar vi fel? Värvar vi fel? Vad gör vi för fel?
Utöver att det sliter extra mycket med en tunn trupp får jag erkänna att jag inte har något klockrent svar. Däremot vet jag att det kanske är LHC:s allra största bekymmer att brottas med just nu – och att det inte bara kan vara otur.
Matchen? Tja, har du ledning med 2–0 och det är tre minuter kvar är det för dåligt att inte vinna. I synnerhet mot det här motståndet. I 57 minuter gjorde annars LHC vad som kan krävas med skadeskjutet manskap och om det nu är möjligt att gå på hörntänderna så är just det som görs.
Robert Lantosi avgjorde. Den sena värvningen behöver följas av fler.