Sitter – samtidigt som jag ser detta LHC svara för ännu en imponerande vändning denna häftiga hockeyvinter och slå Timrå med 3–2 – och funderar på om jag nästa gång ska gå till Saab arena med dumstrut på. I ett par uppenbarligen obetänkta ögonblick förra vintern och våren fick jag för mig att skriva att det minsann var tveksamt om LHC skulle behålla Ty Rattie.
”Han har två år på kontraktet och ska ha sin chans, men är han rätt man att leda LHC:s offensiva styrkor även till hösten? Om det finns klausuler och annat som gör det möjligt så hade jag låtit honom lämna.”
Hm.
Man kan säga rätt mycket om hur det sett ut så här långt i höst, men man kan inte säga annat än att Ty Rattie varit strålande. Bästa målskytt i laget även då, men hemska -22 och alldeles för osynlig i fem mot fem.
Nu?
32 poäng på 30 matcher och plus elva.
Poäng i åtta raka matcher.
Wow.
Det finns många förklaringar till LHC:s succéhöst och målvakten Marcus Högberg är den enskilt största. Men Ty Rattie kommer inte så långt ifrån. När han i fjol kom in i målstim har produktionen den här gången varit jämn och pålitlig. Det är allmänt känt att SHL är en liga där det är sällsynt svårt att skapa chanser, men Rattie gör det nästan hela tiden och det är en svårslagen egenskap.
30-åringen kommer aldrig bli världsbäst i egen zon och det ingår i taktiken att han – liksom bland andra Broc Little och Anthony Greco – ska ligga på rulle för snabba omställningar när tillfälle ges. Men han gör också sitt jobb åt det hållet.
Om jag är förvånad? Ja. Men jag började ändå ana vartåt det lutade när det i höstas var som att möta en annan person.
Mycket mer öppen, mycket mer avslappnad och till synes tillfreds med tillvaron.
Och mår du bra så spelar du bra.
Det är sen gammalt.
I två perioder mot Timrå såg det inte så dumt ut, men jag saknade den där attacken in på mål och två bortslarvade puckar höll på att bli kostsamma. Hemmalaget hade sina chanser att avgöra under första halvan av den tredje, men LHC bet sig kvar i matchen och sen gick det som så ofta den här säsongen.
Målen kom och vändningen kom så småningom.
Det var ännu en moralstark triumf, ännu en tung seger och ännu en gång är det bara fyra poäng till serieledning.
Arvid Costmar satte något slags inofficiellt världsrekord i klyschor i tv-intervjun efteråt, men imponerade desto mer på isen och ser nästan ut som en ny spelare efter utlåningen till Djurgården. Med ett helt annat självförtroende och bett i spelet. Nyttig både framåt och bakåt. Välförtjänt att han fick göra mål också.
En sak till:
Tänk vad tekningar kan vara viktigt. Christoffer Ehn vann en vid 2–2, Markus Ljungh vann en vid 3–2.