Världens fotbollsblickar var riktade mot de två lagen på VM-arenan. Anspänningen var total, nationalsångernas sista toner ebbade ut och det var matchdags mellan Sverige och Rumänien den där magiska sommarkvällen den 10 juli 1994 och plötsligt hörde vi tydligt genom teven den välbekanta rösten slunga ut ett "Kom igen nu för faaan" till sina lagkompisar i det svenska landslaget.
Aldrig har östgötskan låtit ljuvligare. Aldrig starkare, eller trovärdigare.
Nu har Klas Ingessons röst tystnat, för alltid, men låt oss aldrig glömma hans budskap. Du kan alltid göra ditt bästa. Du kan alltid kämpa.
Har någon, någonsin sagt ett ont ord om Klas Ingesson? Jo, möjligen någon motståndare som han sprang livet ur, men det var nog det enda. Kring Ödeshögssonen var det aldrig några skandaler, aldrig några krigsrubriker, han var alltid sig själv och det var också därför som hans karriär och senare öde rusade rakt in i våra hjärtan.
Hans talang som fotbollsspelare var egentligen begränsad om man bara ser till rent fotbollstekniska detaljer, men inställningen, viljan att träna och alltid göra sitt bästa, det gjorde honom till en av våra finaste och viktigaste landslagsspelare på 90-talet. I en tid då många av våra idrottsstjärnor rullar sedelbuntar mellan fingrarna, pratar med fansen via sociala medier och solar sig i glansen av sina egon så behövs det föredömen som Klas Ingesson. Han fick aldrig något gratis, han glömde aldrig sitt kära Ödeshög och han var befriande ärlig.
Alla dessa egenskaper fick oss verkligen att tro, att var det någon som skulle kunna besegra cancern så var det Klas Ingesson, skogshuggaren. Den svenske vikingen. Han som stod pall när lagkompisarna tjurade eller inte kämpade tillräckligt där ute på planen. Men, mot den här skitsjukdomen, ursäkta uttrycket, hjälper inte ens den största av viljestyrkor. Här är det ödet som styr, även om du själv kan påverka hur du vill ta kampen med sjukdomen. Klas gjorde allt han kunde, mer än vad många andra någonsin skulle orkat med, och ändå räckte det inte. Det känns så oerhört grymt, och våra tankar går till hans familj och alla vänner.
Jag hade den stora äran att träffa Klas vid några tillfällen i jobbet. Redan efter typ två minuter kändes han som vilken polare som helst. Hur go som helst. Öppen och trevlig. Osminkat vanlig.
2002 var jag exempelvis i Ödeshög för att göra ett reportage om den då 15-årige Marcus Falk Olander (i dag i IFK Norrköping). Klas, som i mångt och mycket fungerade som mentor till Marcus, tog sig tid för en fika och vi tre satt och pratade, länge. Om livet som ung fotbollstalang, om älgjakt, snus och tonårsliv. "Ska du inte ändå ha en", var det sista Klas sa när han flinade och höll fram sin snusdosa (han tyckte det var märkligt att jag ALDRIG hade snusat). Jag tackade vänligen nej till hans snusinvit, men det är förstås ett minne som jag för alltid kommer bära med mig.
Jag minns också VM-sommaren 1990 i Italien. Jag och kompisarna hade lyckats komma över några exklusiva t-shirts där de svenska VM-spelarna fanns på bild i en italiensk flagga på bröstet. Jag hade Johnny Ekström på min, har jag för mig. Men alla var avundsjuka på kompisen som hade en bild av en långhårig Klas Ingesson på sin tröja. Inte för att Klas var den störste stjärnan inför det mästerskapet, inte alls, utan mer just för att han var den han var, den sköne östgöten med den fantastiska viljan. När mästerskapet var slut hamnade förmodligen våra t-shirts i någon bortglömd låda för att samla damm. Men egentligen, en tröja med Klas Ingessons ansikte på bröstet skulle man fortfarande kunna bära, 365 dagar om året, med stor stolthet.
Vila i frid Klabbe, och tack för allt.