Snart börjar tystnaden infinna sig på Bramall lane i Sheffield. En klassisk, engelsk fotbollsarena med höga läktare nära planen, nära centrum och mitt bland vanlig bebyggelse i ett rätt slitet industriområde. Det sägs att det ska vara den äldsta arenan i världen där det fortfarande spelas proffsfotboll.
Här skulle England boka biljetter till en större fest, till den historiska EM-finalen inför fullsatta läktare på Wembley på söndag – och så blev det. Det gör alltid lika ont när drömmar krossas och med den skenande utvecklingen blir det tufft för Sverige att matcha de bästa lagen i världen framöver.
När dyker chansen upp igen? Dyker den upp? Det här kan ha varit sista chansen och det här var en förlust som kommer att svida för Kosovare Asllani & Co.
Länge.
Sverige gick för guld i det här mästerskapet. Punkt. I papperskorgen med alla ljuva drömmar och kvar finns bara tomhet och besvikelse.
Det var gåshud av stämningen före avspark och när det väl började hamnade hemmanationen under oväntat tryck. Om Sverige har stundtals har stapplat sig fram till semifinal var det till en början något helt annat nu. Så mycket bättre i spelets alla delar. Tyvärr var också motståndet så mycket bättre och då gäller att utnyttja de möjligheter som skapas.
Nu blev det semifinal och då kan inte betyget bli annat än godkänt. Trots allt. Trots smällen nu och trots att siffrorna rusade i väg på ett sätt som lämnar besk eftersmak. Och var det här Hedvig Lindahls sista landskamp blev det här en olycklig kväll att glömma för målvaktsveteranen.
Jag tror att det självpåtagna favoritskapet ställt till en del bekymmer när inte spelet fungerade och kritiken växte. Nu var det plötsligt ett annat läge från start. Men efter första halvtimmen och första målet var det inget snack.
En final på Wembley hade varit det största som svensk damfotboll har upplevt.
Man kan säga att VM och OS är större mästerskap än EM, men med den skenande utvecklingen har konkurrensen aldrig tidigare varit på den här nivån. Det hade slagit ut exempelvis VM-silvret i USA 2003 med det stora genombrottet för Ljungberg, Svensson, Öqvist och alla andra och OS-silvret i Brasilien 2016 när vi parkerade bussen utanför straffområdet på Maracana och vann på straffar.
Men det är ju ingen som ens behöver fundera över det längre.
Förbundskapten Peter Gerhardsson överraskade med att plocka ut Sofia Jakobsson ur frysboxen och skicka henne rakt in i startelvan. Säkerligen för att få ett ännu tydligare djupledshot bakom en förmodat högt stående engelsk backlinje.
Sen tog det bara 23 sekunder innan samma Jakobsson med en diagonallöpning skaffade sig friläge. Ett av de bästa svenska anfallen på hela turneringen. Det var en blågul rock n´roll-start och innan kvarten spelad hade Stina Blackstenius nickat i ribban och haft en chans till.
Det var en tydlig taktik att gärna låta engelska mittbackar ha bollen, men sedan sätta press så fort den hamnade på kanten. Jakobsson tappade där en gång före paus, det öppnade upp farliga ytor och några sekvenser senare spräckte Beth Mead (vem annars?) nollan.
Sen tog bara några efter paus innan Lucy Bronze nickade in 2–0, när Alessia Russo klackade in 3–0 hade publiken redan börjat sjunga ”It´s coming home” och på söndag kommer fotbollen till Wembley.
Sverige gör det inte.
Sveriges bästa i EM: Kosovare Asllani som visat att hon fortfarande håller världsklass som offensiv motor.