Medelhavsvärme i Solna. Lördag. Lön på kontot.
Drygt 21 000 begav sig till nationalarenan för en sista allsvensk dos innan världen riktar fotbollsblicken mot Ryssland.
AIK mot IFK Norrköping. Två lag som ville göra en bra vår till något riktigt bra.
En urladdning med kamp, speed och målchanser?
Inte alls. Inte till en början i alla fall. Vi fick ett patenterat kontrollerande av AIK och ett IFK som inte helt motvilligt föll in i Gnagets psykos.
Det var semestertempo. Noll risktagande. Noll chanser. Försiktigt.
AIK lyckades nyligen med samma matchplan i derbyt mot Hammarby och var på väg att ro hem samma utstuderade taktik igen.
Anton Salétros som hyllades för milstolpen 100 matcher i AIK-tröjan hade fyra IFK-spelare mot sig i straffområdet.
Ändå kom han ur situationen med bollen. En touch av Nabil Bahoi och Kristoffer Olsson 1–0 med bredsidan.
Andreas Johansson fick för sig att sprinta ifrån på mittplan. Något han hade haft svårt att klara av för tio år sedan.
Kontring. 2–0.
"Nu kan det rinna iväg", sa jag till kollega Gustafson som nickade till svar innan han återvände till liverapporterandet.
Två mål att jaga ikapp mot ett lag med 23 raka matcher utan förlust, som inte torskat sedan augusti förra året och som släppt in sex mål på hela våren.
Det var inte så jag funderade på att lägga ett bet på Kamraterna i paus men i ett läge när de inte hade något att förlora, när de öppnade upp och vågade fann de sitt bästa jag.
Simon Skrabb (välförtjänt från start) gjorde vad ingen annan Peking-spelare gjort på 50 minuter: Tog en löpning på djupet.
Han fick en hörna med sig som belöning och lämnar du Andreas Johansson omarkerad med pannan ringer det.
1–2 men ingen större oro hos vare sig hemmapublik eller hemmaspelare.
Filip Dagerståls kvittering efter matchens – kanske vårens snyggaste anfall – däremot orsakade busvisslingar.
3–2-vändningen och det var panik i AIK-land.
Gudmundur Thórarinsson serverade på ett sätt som bara han kan våren 2018 och David Moberg Karlsson behövde bara sätta dit foten.
Vändningen kom på 15 minuter och hade räckt till tre poäng om inte Rasmus Lindkvist hade skickat in den där monstervolleyn.
Ett mål som var signifikativt för toppmötet. I alla fall andra halvlek.
Då kom urladdningen med kamp, speed och målchanser.
Galenskapen stegrades för varje sekund.
Arnór Sigurdsson och Jordan Larsson var två perfekta inhoppare att kasta in mot ett tröttkört AIK-försvar.
Båda kunde ha avgjort infernot.
Larsson två gånger om till och med när han egentligen gjorde allting rätt men AIK-målvakten Budimir Janosevic sträckte ut sin hela längd och stod upp rätt i andra läget.
3–3.
Utpumpade spelare. En färdig publik.
Var det tar oss? Närmast på en månads uppehåll innan IFK Norrköping är tillbaka i allvaret men längre fram har de bäddat för en höst som kan bli både kul och framgångsrik.
Efter smällen mot Trelleborg har Peking fyra segrar och ett kryss. Ett kryss som mycket väl kunde varit en trepoängare.
Hur många lag i allsvenskan klarar att brotta sig ur 0–2, få AIK-publiken att bua och Sveriges mest massiva cementförsvar att krackelera?
IFK Norrköping är uppenbarligen mer än ett lag som säkrar poäng mot beskedligt motstånd på hemmaplan.
Det här var en signal att ta på allvar.
Det var en holmgång att minnas.
En poäng borta mot AIK kändes inte tillräckligt.
Det säger allt.