Ett nytt år är här, men med samma problem i bandysporten som året före. Var och varannan match klagas det på utomhusisen, med en automatisk inbyggd längtan efter den där hallen/tältet/taket som någon gång ska komma. Det hör liksom till att det blir ett debattämne, vädret och isens kvalitet. Även om jag inbillar mig att vädret, och ismakeriet, marginellt förändrats sedan 1990-talet. Det pratas nu om att isen är för tjock, vilket gör att ytan inte kan hanteras på ett bra sätt. Men jag minns vad Henrik Hagberg sade när han kom hem i Saikdress för knappa 20 år sedan: "Man måste ju ha stege för att ta sig upp på den här isen..."
Nåväl, inte mycket har förändrats där, och kanske inte heller det ekonomiska. Men förr var det IFK Motala som värvade spelare för pengar som inte fanns, med efterföljande tiggarbrev till kommunen i krisens stund. Det hände förr att IFK fick göra "ackordslösningar" med spelarna, ungefär som Sandviken och Hammarby tvingats till nu när alla kontrakt sagts upp under säsong.
Det blir spännande att se vart det leder om förbundets elitlicensnämnd kommer att kunna sätta ned foten mot oumbärliga storlag som Saik och Bajen. Eller om allt kommer att tillåtas fortsätta som förut, med den ekonomiska dopning som det är att missköta sin ekonomi och värva sönder andra lag med pengar som inte finns.
IFK Motalas klubbchef Pär Beckne, som är en av de som jobbat upp IFK:s ekonomi från svajig till stabil på något decennium, tror inte för ett ögonblick att Sandviken och Hammarby kommer att kastas ut ur elitserien på grund av ekonomin. "De kommer att få sänka löner, men spelarna kommer att stanna ändå eftersom de fortfarande kommer att vara bäst betalda i de lagen", menar Beckne.
Rättvist är det inte att en del kan värva för lånade pengar samtidigt som en del avstår. Det är beklagligt. Men det kanske är så det är, orättvist. Det är en del av idrotten att det är så. På 1990-talet var det IFK som inte betalade räkningarna, nu är det motståndarklubbar. Det går i vågor vem som sköter sig.
Om vi går till nutid, det sportsliga 2019, har IFK Motalas A-lag en del sviter med sig från förra året som inte är roliga. Efter fredagens 1–3 mot spöket Tellus har laget sex raka matcher utan seger, fyra raka förluster, och sex raka tävlingsmatcher utan seger mot just Tellus. Dessutom tre raka hemmaförluster mot Tellus, 1–4, 2–7 och nu 1–3.
Tellus är IFK:s mardrömsmotståndare, ett Tellus som haft "krismöte" i veckan och pratat om Tellushjärtat. Den krigaranda som kännetecknar laget. Den återuppstod nu. "Det är alltid mot Motala vi får till det. Vårt raka spel, vårt krig och så vinner vi andrabollar och tredjebollar. I kväll hittar vi en skön känsla där vi vill jobba ihop", förklarar liberon Hampus Krantz.
För IFK Motala är inte känslan lika skön. Massor av skador och massor av statistik finns som visar att IFK inte är ett vinnargäng just nu.
Det lilla positiva är att laget äntligen gjorde mål på straff, efter fem missar, och att Eric Lisell gjorde det i sin comeback. Men det var en klen tröst.
Förlorar man mot jumbon, och genom det åker ut från slutspelsplats, får det bli att titta nedåt i tabellen hädanefter. Bättre än så är inte IFK för tillfället.