Något av det absolut bästa med att vara sportjournalist är att hamna i sportsammanhang som jag inte upplevt tidigare.
Som barn dominerade bollsporter min tillvaro och trots att det tar 18 minuter att åka från Malmslätt till Mantorp så blev det aldrig några racingupplevelser.
I gymnasiet berättade en vän om sitt stora F1-intresse, men jag gav det inte riktigt chansen och nappade inte.
Att svensken Marcus Ericsson tävlade i den största racingligan fastnade däremot.
När han plötsligt uppenbarade sig vid sitt stall på Mantorp Park för en tv-intervju dök chansen upp att själv höra med honom om hans intryck av Mantorp. En fråga från formulär 1A i lokaljournalistik. Ericsson ställde upp på selfies och signerade tröjor till fansen som hade turen att vara där just då och Ericsson hade en ödmjuk lyster och stjärnglans. Bara det kan få någon som inte följt hans karriär, utan bara läst om den, att bli starstruck.
Strax innan hade jag pratat med Mjölbys egen racingtalang och V8 Thunder Cars-förare Linus Holgersson som sa att det var kul att kungen Carl XVI Gustaf var på plats i folkfesten. Det senaste besöket av många genom åren, när prins Carl Philip briljerade och vann sina två race.
Linköpings egen STCC-förare, rutinerade Mattias Andersson, hyllade publiken och sa att det var den bästa finalen på länge.
Gemenskapen har återkomande varit något jag fastnat för när jag varit på diverse motortävlingar och så även nu.
En lördag som denna var det enkelt att bli kär på Mantorp Park.
Vi ses!