Det var en otrolig runda i år, vid en unik tidpunkt som kanske aldrig kommer tillbaka. Jag var debutant och jag har aldrig kört Vätternrundan i normala förhållanden i juni, men jag har svårt att se att det kan bli sådana kontraster som det var den här tidiga hösthelgen i september.
Det var som två olika rundor, eller resor som jag hellre vill kalla cykelturerna. Först en första halvlek med totalt mörker och en kyla som få hade föreställt sig. Det skulle bli nedåt sju plusgrader, men gick nedåt noll och till och med under uppe på höglandet norr om Jönköping. Andedräkten ångade sig precis som en vinternatt. Sedan kom en andra halvlek och när solen gick upp följde en lång, varm sommardag där vi upptinade cyklister fick se människor bada vid bryggor i idylliska Hjo.
Jag hade nio timmar vinternatt, 14 timmar sommardag och på det "förlängning" med ytterligare en timmes mörker och kyla. Det tog lite längre tid än jag trodde, det var hela tiden ett par mil längre än förväntat till varje depå, men till slut kom jag i mål på dryga 24 timmar. Efter att ha stannat och vimlat i alla depåer och efter att på varje plats ha ätit allt som det bjudits på. Maten var bra, men överlägset bäst var blåbärssoppan, särskilt när det var kallt.
Det var otäckt att cykla på en becksvart riksväg 50 bland trafiken sista kilometerna, koncentrerade mig hårt på att inte tappa balansen, och inte köra omkull när det var så nära mål. Men när jag körde upp på rondellen vid Donken och sedan in på Vintergatan, då var det tårar i ögonen. På väg mot mål i ett lopp jag tidigare bara hört andra berätta om.
Sedan sägs det att nyckeln till lycka är låga förväntningar och jag hade ärligt talat inte förväntat mig några stora hyllningar i målet. Trodde jag skulle rulla in lite på sidan efter några frågor från speakern Henrik Elofsson som jag visste skulle stå där. Ungefär: Ja, jag kom i mål i alla fall, och med det var jag redo att ta debatten om att tiden 24 timmar också är bra, jämfört med de snabbare cyklisternas tider.
Men mottagandet blev något annat. Mina sportreporterkollegor Agge och JHW, som jag trodde stängt lajven för dagen, hade väntat kvar. Elofsson intervjuade mig mer entusiastiskt än någonsin och det var kramar och hyllningar där i målet. Jag blev helt överrumplad av det. Sedan bjöds jag in till Vätternrundans bankett i Folkets hus för att uppstuds-intervjuas av vd:n Oskar Sundblad inför hundra personer. Inte ett dugg sliten kände jag mig, och klar i skallen. Ungefär som en överraskningsfest på en födelsedag.
Reaktionerna från er läsare märkte jag redan under resans gång. Hade inte tänkt rapportera något, bara lite sporadiskt på sociala medier, men när jag märkte att ni var intresserade så blev det en mental boost att beskriva hur jag hade det. I mål tänkte jag att det skulle bli en och annan tumme upp, när jag trots allt klarade det, men hade inte väntat mig fler likes än jag någonsin fått för något jag gjort i livet. Ni fick mig att se att även tiden 24.09 var en prestation.
Varför klarade jag det då? Ja, jag vill säga att det var tack vare noggranna förberedelser. Att stillasittande ta sig an fem plusgrader vet jag från lajvrapportering i bandyhallar är plågsamt. Jag pälsade på mig från topp till tå och var redo att korrigera klädseln längs vägen.
Träningsmässigt körde jag mina pass i det tempo jag skulle cykla loppet och cyklade ofta och kortare för att få vanan på cykel. Att cykla länge handlar om mer mentala saker och därför förberedde jag mentala livlinor, att ge mig själv ny mental energi. Jag hade en maskot att prata med, en flickvän att ringa, grönsaker, frukt, godis och egen mat att äta och egen musik att spela.
Materiellt hade jag också gett cykeln den bästa servicen före, jag hade flera alternativ i lysen och batteripack och jag hade en väska på pakethållaren som kunde korrigeras i storlek.
Sedan var det inte bara på Facebook jag hade stöd utan även bland funktionärerna där jag kände väldigt många människor i depåerna. Det blev skönt och inspirerande tugg och peppning.
Jag träffade också medcyklister från ställen som Bornholm, Hamburg och USA, och det var skönt att uppleva att det inte var några som helst konflikter mellan snabba och långsamma. Jag imponerades av klungor och subgrupper och de hade respekt och fascination för mig och min kavaj också.
Kort och gott: I mål var vi vinnare allihopa.