Det var en solig dag på Linköping Arena då jag bevakade en av LFC:s alla träningar. Jag pratade glatt med LFC:s lagledare Rolf "Loben" Gustavsson, som jag alltid gör. Bredvid satt en dam som jag inte kände igen och lyssnade på vårt samtal. Samtalsämnet var Anna Oscarsson som hade gått från klarhet till klarhet sedan flytten från Hammarby till Linköping. Jag berättade hur jag såg hur hon utvecklats snabbt och att hon känns som ett riktigt framtidsnamn inom svensk damfotboll. Jag nämnde här att jag tyckte att om hennes utveckling fortsatte som den gjorde borde det generera i en plats till landslaget. Tur var det väl att jag rosade henne då damen bredvid visade sig var hennes mamma.
Och nu satt jag där på Hammarby IP med det nylagda konstgräset framför mig. På planen syntes en Oscarsson som vågar ta klivet upp i banen, är stabil i försvaret men också skapar mycket framåt. Hon är en tjej som fortfarande har mycket utvecklingspotential och där flytten till Linköping kom i precis rätt läge. Lite skönt måste det också ha varit att bli utnämnd till matchens lirare mot hennes tidigare klubb. Men sköntast av allt är det väl att ha tagit en plats i landslagets trupp till VM-kvalet.
LFC:s spel då? Jo, matchen mot Hammarby var ett steg i rätt riktning för ett Linköping som annars startat skakigt. Men jag hoppas verkligen att laget kan steppa upp ytterligare. Dels för att spelare som Anna ska kunna fortsätta utvecklas och bli spelare som ska kunna ta klivet ut till storklubbarna, men också för att jag inte vill att LFC:s storhetstid ska vara förbi. Ett lag kan ha svackor – men det gäller att komma ur dem så fort som möjligt och inte låt dem sätta sig mentalt. Annars lär det dröja länge innan vi ser ett SM-guld till LFC igen.