Jag får rätt ofta frågan om jag håller på LHC.
Det gör jag inte.
Däremot är det så klart mycket roligare att jobba med ett lag som vinner och går bra. Spelar SM-final i stället för något annat.
Därför hoppas jag verkligen att LHC spelar SHL-hockey även nästa säsong.
Jag förstår alla supportrar som är genuint oroliga.
Om LHC den här kvällen hade förlorat mot Örebro i Saab arena hade jag förmodligen skrivit nåt sånt här:
”Jag vet att det är tretton matcher kvar, att pucken är platt och att väldigt mycket kommer att hända.Men det pekar åt fel håll, det hittas nya sätt att förlora och sjutton vet vilka två lag som man ska ha bakom sig.
Täpp gärna igen käften på den där tvivlande murveln, men jag tror inte att ni klarar det här, LHC.
Jag tror att det blir kval.”
Ungefär så.
Nu blev det en seger (2–1) som kan betyda väldigt mycket och då kan jag ju inte skriva så.
Men.
Allt handlar om att ha två lag bakom sig.
Allt!
Mot Örebro fanns mycket att gilla med starten och det var länge sedan jag såg den aggressiviteten. Mycket energi, mycket desperation. Sen blev det förstås en rysare av det här också (hade någon trott något annat?) och ingen kan påstå att det var särskilt vackert.
Men så viktigt.
LHC tog sig upp över strecket och får möjligen en något lugnare fredag inför bortamötet med Rögle då det med allra största säkerhet blir mer eller mindre kontrollerad ångest igen. Nu var det en kampfylld insats som gav segern och när alla gör skitjobbet och lämnar matchen med fler blåmärken än motståndaren är mycket vunnet.
Två matcher i rad nu har Ty Rattie offrat sig och fått ont när han täckt undan hårda skott.
Så kan man också leda laget och visa vägen.
Fortsätt så.
Tar du inte tre–fyra segrar i rad blir det garanterat streckstrid hela vägen in i kaklet
Det skulle behövas en eller annan förstärkningar och vad jag hör finns trots allt pengar kvar i plånboken. Inte minst med tanke på publikintresset och efter en lyckosam deal med Christian Heljanko. Samtidigt som jag kan tycka att de redan borde ha varit på plats håller jag med om att det allra helst ska vara något som verkligen förstärker.
Vad jag hör nu lutar det mest åt någon värvning från allsvenskan.
Utan Oscar Fantenberg har backsidan varit (för) tunn och inte minst har oprövade duon Erik Norén och Olle Strandell fått mycket skit. En del av mig också, det ska erkännas. Men vet ni vilket av backparen som statistiskt varit bäst under senaste tiden?
Norén och Strandell.
Inte varit med om att skapa så mycket framåt, men släppt till klart minst chanser bakåt.
Så kan det gå när statistikögonen är på.