Ni har kunnat läsa hur flera miljoner avsatts till en utredning som sen ansågs bli för dyr och aldrig presenterades. Ni har sen kunnat läsa om hur några ledande tjänstemän tillsammans med IFK Motala på kort tid tagit fram vad som anses ett mer rimligt förslag som ska presenteras inom kort.
Under tiden väntar spelarna i elitlaget, som tränar fem-sex dagar i veckan, fortfarande på att få den självklara möjligheten att utöva sin idrott under rimliga förutsättningar.
Inför onsdagens möte med Villa i Lidköping har man inte tränat uppspel, frislag eller hörnor.
Man har hoppat häck på Idrottsparken.
Det är för bedrövligt.
Och det är här mitt resonemang om vägskäl kommer in.
En elitspelare i bandy lägger ner ofantligt mycket tid utan att få betalt för det. De som lever på sin sport i Sverige kan säkert räknas på en eller i alla fall två händer.
I IFK Motala finns ingen.
De kronor man får kanske räcker för att fylla ut studielånet för de som pluggar. Och kanske för att gå ner lite i tid för de som jobbar.
Mer är det inte.
Samtidigt spelar de inte för pengar. Då har de valt fel idrott.
Istället spelar de av kärlek till sporten, för att se hur bra de kan bli. Och för att lyckas i sin målsättning krävs givetvis så bra förutsättningar som möjligt.
Det får man inte i Motala nu. Inte på långa vägar.
Därför förstår jag den stora oron i klubben om vad framtiden har att erbjuda.
Jag förstår klubbchefen Pär Beckne som berättar att flera spelare har inskrivet i sina kontrakt att de har rätt att bryta och flytta om det inte byggs en hall.
Utan den klausulen hade man inte fått dem att skriva på överhuvudtaget.
Så om politikerna säger nej till det förslag som om några dagar ligger på deras bord är risken oerhört stor att det på samma gång betyder tack och hej till IFK Motala som elitförening.
Ledande spelare som Viktor Spångberg, Erik Ivarsson, Niklas Ögren, Fredrik Lönn, Elias Gillgren, Jussi Aaltonen och några till skulle mycket väl ta plats i flera av lagen som spelar i hall och ingen kan klandra dem för att då ta chansen.
Tvärtom.
På samma gång lär det hända saker i ungdomssektionen, om hallen dröjer eller inte blir av alls.
Jag förstår de ungdomar som tröttnar på att åka buss i timmar för att hitta möjligheter till träning och matcher. Det kan vara kul ett tag, men ganska jag förstår om en 15-åring till slut ledsnar och väljer en annan sport eller lägger sin tid på annat.
IFK Motala gör en stor insats för barn och ungdomar i stan. Det visar inte minst finalplatsen i ATG Drömfond där man fick 50 000 kronor för sitt Skridskokul.
Men föreningens ledare, spelare och personal orkar inte hur länge som helst. De behöver nu möjligheter att göra sitt bästa.
Och då är en hall den enda lösningen. Och att det sker skyndsamt.